Den befarades sänka hela underhållningsindustrin. Sedan blev The Pirate Bay en del av den. Berättelsen om världens största fildelningssajt blir tv-serie och regissören Jens Sjögren frågar sig hur alla kunde vara så jävla säkra på sin sak?
“Om du tar min bil så har inte jag den kvar. Men om du kopierar min mp3-fil så har jag den kvar”.
Det låter som något snott från Bibeln eller antikens Grekland och om du var född och talbar några år efter sekelskiftet har du med sannolikhet sprungit in i argumentet av något slag. Ibland användes exemplet med en bil, andra gånger med en blu-ray-dvd. Fildelning var en het potatis på 00-talet och tanken på det får mig att minnas en hel del andra saker jag inte tänkt på sen dess. Skoluppgifter i stil med ”En halv A4, argumentera för och emot” på SO:n. En slags verkanslös informationskampanj för oss tonåringar som tillbringade kvällarna med att skicka mer eller mindre välfungerande mp3-filer till varandra på msn. Ett oskyldigt sätt att få skriva till personen man inte vågade prata med. Jag blir påmind om hur mycket av min fritid som gick åt till att sondera terrängen på sajter som Limewire, och hur man kunde avgöra en låts kvalitet baserat på filnamnets omöjlighet. En form av spetskunskap jag påstår gjort mig och många i min generation mer motståndskraftiga virus och digitala bedrägerier än idag. I sin fascinerande lättillgänglighet fick fildelning mig att börja intressera mig för musik. Sen försvann samhällets besatthet av ämnet lika snabbt som det kom. De kom nya lagliga alternativ som vann mark och slätade ut debatten. Men nästan 20 år senare har minnet av den här tiden seglat upp igen i skepnad av en filmatisering.
I sex delar följer SVT-serien The Pirate Bay den kontroversiella fildelningssajtens tre skapare Fredrik Neij (Willjam Lempling), Gottfrid Svartholm Warg (Arwid Swedrup) och Peter Sunde (Simon Gregor Carlsson) från startskottet med en tracker i Mexico City 2003 till de två rättegångarna i Stockholms tingsrätt respektive hovrätten 2009 och 2010. Bakom sajten fanns tre personer med olika bakgrund och syften, men med den gemensamma visionen om gratis tillgång till information på internet. Ett knappt decennium efter att de sått det frö som kom att bli The Pirate Bay hade de skapat världens största fildelningssajt, en global rörelse och ruskat om såväl Hollywoods affärsmodell som politiken i Europa.
– Det här var personer men ett särintresse och en förmåga att koppla bort resten av samhället och bli svinduktiga på något, det fascinerade mig, säger Jens Sjögren, regissör.
Med The Pirate Bay har Jens återigen tagit sig an uppgiften att göra film av färgstarka nedslag i den svenska historien. 2012 långfilmsdebuterade han med Lycka till och ta hand om varandra men det bredare genombrottet kom i samband med Jag är Zlatan som skildrar nämda fotbolsspelares liv och kärriär. The Pirate Bay har inneburit ytterligare en tempohöjning. Serien skiljer sig märkbart från det som går att streama i thrillergenren idag, och det inte bara på grund av sin avsaknad av extrovert häftighet och Hollywood-esque postproduktion. Det är en melankolisk och komplex berättelse som förutom att gestalta ett av Sveriges mest omdebatterade rättsfall även rymmer förvirrade makthavare och verkliga livsöden.
– Jag hade kanske lite svårt att hitta in i det i början och var lite misstänksam mot att arbeta med något som är verklighetsbaserat. Vi lever i en tid där det verkar vara omöjligt att få relighta ett originalmanus utan man vill ha hängslen och livrem på allt, säger Jens och tillägger:
– Jag är en ganska ömtålig typ, inte så råbarkad och blir alltid lite ängslig när man ska börja dra i människors liv och till vilken nytta. Men ju mer jag började jobba med materialet blev jag djupt fascinerad och trollbunden av de fem huvudkaraktärerna. Jag koncentrerade mig otroligt mycket på dessa inledningsvis och tänkte att om vi har det, om vi kan komprimera och utvinna deras särdrag och ändå göra dem till svarta och vita människor, så kan det här bli väldigt intressant.
Som i alla berättelser finns det två sidor av myntet. Å ena sidan Pirate Bay-anhängarna som förenades i kampen och övertygelsen om ett fritt internet med gratis musik, film och litteratur. Dessutom med förmågan att hantera och sjösätta tekniken som krävdes för att verkställa drömmen. På den andra sidan fanns en underhållningsindustri som ansåg att fildelningen innebar enorma summor förlorade intäkter – deras pengar. På hemmaplan gjorde den svenska Antipiratbyrån med Henrik Pontén (Robin Stegmar) i spetsen vad den kunde för att sätta stopp för sajten och den svenska advokaten Monique Wadstedt (Helena Bergström) anlitades senare av de amerikanska filmbolagen att driva fallet rättsligt. Gemensamt för samtliga inblandade i storyn, oavsett ståndpunkt för eller emot i kärnfrågan, är att de genomsyras av ett stort personligt engagemang i frågan och en anmärkningsvärd stark övertygelse om att själva ha facit.
– Hur kunde alla vara så jävla säkra på sin sak? Det funderar jag på. Här fanns många människor som var beredda att offra ganska mycket av sitt privatliv för det här. Jag tänker framförallt på Henrik Pontén som blev en slags galjonsfigur och fick utstå extremt mycket hat, även hans familj fick utstå mycket. Alla fem var så gränslöst engagerade för sin sak. Det skapar nästan en känsla av högmod i allt de gör i serien. Det blir som en grekisk tragedi med generationskrockar – en Fågel Fenix. Alla bara flög och flög och flög och sen flammade det upp och försvann på något sätt. Man slogs för frihet men förlorade sin egen.
Med bakgrund av hur polariserad frågan var då, vad var viktigt för dig att förmedla när du återskapade berättelsen?
– Det som var viktigt, både för mig men även de andra som varit involverade i serien, var att skapa en grogrund för känslan att båda sidor kan ha rätt i sak. Jag har försökt skapa och lägga ett hjärta i alla karaktärer. Det hade ju exempelvis varit bättre för dramaturgin om Henrik Pontén var en person som alltid var klädd i skinnjacka, arresterade folk utan att vara polis och betedde sig som någon jävla Gunvald Larsson-typ. Men när han plötsligt har ett familjeliv får man en mer nyanserad bild än det som porträtterades i media, det ger en känsla av att det här var på liv och död för dem och gör det lite mer komplicerat.
Det är svårt att inte känna att det finns något meta i att det skapas film om det som då ansågs vara det största hotet mot filmbranschen och kreatörer överlag?
– Ja, det är väl lite komiskt, är det inte det? Det meta-aktiga blir ju också att man vågar göra film om något som var på väg att utplåna en del av industrin. Men sen är det här inte bara underhållning utan det finns något melankoliskt i det också. Men det här konceptet att kopiera tankar har vi gjort i alla tider. Vi kopierade från en bok och så överförde vi det till en serie eller en film. Det är det här eviga jävla trygghetstänket som finns nu. Men det är en rolig vinkel att det nästan finns något löjeväckande i det på samma gång faktiskt.
Som en person som växte upp på 00-talet känns serien visuellt träffsäker. Det är grått, långt från trådlöst och mycket furumöbler. Är det så även du minns 00-talet?
– Jag blir jätteglad och lite rörd att du säger det. För det första är jag en sån som inte tror på att epokberätta historier, varje generation har en ny revolt liksom. Jag kommer alltid vara mest intresserad av blickarna och vad de vill ha sagt. Men det fanns något under den här tiden som jag minns som fruktansvärt att bo i Stockholm. Jag lägger mig aldrig i kostymörens jobb men den här gången nämnde jag trots allt att det här är en serie som är svart, vit och grå. För mig var det viktigt att alla skulle få se ut som de gjorde, exempelvis i huden. Det är fettigt och man är glåmig. Auran av realism var sjukt viktig och att få till den typen av blankhet, nästan utslitenhet och föråldrad känsla hos unga människor, tyckte jag skapade en slags empati. Om du tittar på serier idag så har det ofta tagits beslut med en slags yttre blick, väggarna har målats i någon "skön lite ljusare grön som blir snygg på bild", men det stämmer inte överens med hur det var då. Det var ju som att vädret alltid var lite, lite, lite grått på den tiden. Man var alltid blöt när man kom in på Debaser och hade inte en tanke att gå fram och dansa med en tjej, man såg ut som ett jävla helvete. Allt var lite rövigt på ett gött sätt. Man brydde sig inte riktigt på den tiden och det kan jag längta tillbaka till något djävulskt.
The Pirate Bay har premiär på SVT 8 november.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 11, 2024.
