Belägringen

Efter det kalla krigets slut har USA blivit ensam världspolis, vilket har gjort nationen till den stora måltavlan för missnöjda män med bomber i ryggsäcken. Terrorismen har blivit den stora fienden, en osynlig och paranoidframkallande sådan, vilket har fått den tidigare nedrustande Clinton att nyligen begära motsvarande 800 miljarder kronor att rusta upp försvaret med. Skräcken för hur oskyddad världens största krigsmakt är mot oförutsedda och förödande attentat, skildras på ett inte oävet sätt i Edward Zwicks film Belägringen, där millennium-skiftet har präglat stämningarna och de värsta mardrömmarna följaktligen blir verklighet. Efter en inledande sprängning av en buss, är jag inställd på att Denzel Washington i rollen som terroristbekämparen Anthony Hubbard ska jaga skurkar i en möjligtvis välgjord, men likväl ordinär thriller. Istället går allting snett, gång på gång, och våldet eskalerar till en gräns där New York befinner sig i ett regelrätt krig, och Bruce Willis General Devereaux styr med iskall och kliniskt militär logik. Det är en till stora delar mycket obehaglig påminnelse om hur konflikter vi bara har sett i svart-grönt på CNN är redo att explodera på västterritorium. Belägringen har väckt en våg av protester bland arabiska organisationer i USA, då det har ansetts att den arabiska befolkningen framställs som ett terroristnätverk. Jag ställer mig frågande till om de verkligen har sett filmen, då den hetsjakt på medborgare av arabiskt ursprung som skildras får dem att framstå som offer mer än något annat. Karaktärerna och problematiken är befriande komplexa och nyanserade, vilket illustreras bäst av Annette Benings CIA-agent som verkar ha lojaliteter i de flesta läger. Tyvärr håller inte intrigen ända fram, och mot slutet tappas trovärdigheten bort till förmån för enkla lösningar. Syndabockar ska utses och allt som USA står för ska sväras fritt från ondska. Det är synd på en film som annars vågar mer än de flesta i sin genre.