Beckett

David Weiss 09:00 12 Aug 2021

Amerikanska turisten Beckett (John David Washington) vaknar upp i en sjukhussäng med söndertrasad arm, blåslaget ansikte och med en förlamande sorg inombords. På en slirig, grekisk bergsväg har han just varit med om en bilkrasch som förorsakat flickvännen Aprils (Alicia Vikander) död. Men sängkanten är inte enbart flankerad av sjuksystrar. En otålig polis börjar genast pressa Beckett på information om vad han minns från kraschen. Beckett lyckas tvinga fram ett minnesfragment om en rödhårig pojke som hölls gömd i ett hus. Polisen nekar direkt att det är möjligt: huset de kraschade in i har varit obebott i år.

När Beckett återvänder till olycksplatsen, rödgråten och förstörd, dyker en hittills okänd beväpnad kvinna upp som skjuter för att döda. En konspiration ligger och gror och Beckett landar i det hitchcockska scenariot som filmen sen följer: den misstagne mannen på flykt. Hitchcock själv använde gärna upplägget och lyckades bäst med Fel man (1956) och I sista minuten (1959).

Beckett är för det mesta en halsbrytande thriller där Washingtons karaktär både hoppar ut genom fönster och från avsatser på parkeringsgarage för att klara livhanken. Det är fartfylld och inlevelsefull underhållning där nöjet ligger i vilka strapatser Washington tvingas övervinna. Likt I sista minuten behöver huvudkaraktären klättra en längs en bergssida för att undfly sina envetna jägare.  

Men manuset är bättre än utförandet. Spänningsmusiken är spretig och byter hux flux från dissonanta stråkar till mer melodiös, pulserande musik och kameraarbetet skiftar från klassicistisk stillhet till handhållet för att injicera extra liv i ett redan livligt händelseförlopp. Det är veligt och saknar stilistisk övertygelse.

Filmen tappar också generellt när den börjar luta sig närmare hopplösheten i Fel man än det eskapistiska i I sista minuten. Becketts trasiga inre och hans smått fumliga manér har en realistisk klang när han försöker greppa sorgen över sin förlorade kärlek, men klingar falskt när han sekunder senare visar sig sitta inne på kampsportarens närstridsförmågor.

Fel man? Fel inspirationskälla.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Fler filmrecensioner

Filmrecension: The Voyeurs

"Vackra kroppar gnids mot varandra i takt med att en eskalerande frekvens av huvudlösa repliker skaver mot publikens hörselgångar likt tops utan bomullstopp."