Den franska legionärstyrkan, ledd av den strikte Galoup (Denis Lavant), är stationerad längs Tadjouraviken i Djibouti. Under brännande sol skulpteras militärerna till krigsmaskiner. Konflikt uppstår när den hjältemodiga Gilles Sentain (Grégorie Colin) ansluter till gruppen. Galoup äcklas av den unge soldatens klanderfria moral och svartsjuka förvandlas snabbt till hat. Sentain ska, på något sätt, förgöras.
Beau Travail, universellt hyllad som en av nittiotalets stora titlar (den hamnade på plats 78 när Sight and Sound frågade kritikerna om tidernas bästa film), är flyktig i stilen. Claire Denis väljer att krossa kronologin och hoppar fram och tillbaka i tiden. Berättandet sker genom Galoups ögon och handlingen består av solblekta minnen från åren vid Röda havets mynning. Nattliv, bedårande naturvyer (slående fångat av Agnès Godards kamera) och en allt mer upptrappad aggression mellan Galoup och Sentain.
Det som gör Beau Travail speciell för mig är hur filmen bygger spänning. Traditionellt sett trappas spänning upp scen för scen tills dess att den eskalerar. Här, i sin okronologiska presentation, är den i stället plötslig. Spänningen fungerar nästan som skräckfilmens jump scares. Ett minne kan plötsligt dyka upp från ingenstans där det är nära att braka lös mellan Galoup och Sentain. Musiken stegrar och nu, nu jävlar händer det. För att sedan ebba ut och nästa minne är en långsam solnedgång över havet. Det är ett ovanligt, för att inte säga unikt, sätt att få en att sitta på helspänn.
Claire Denis bästa film kan lätt uppfattas som både riktningslös och frustrerande. Men om man hittar in på filmens våglängd och låter den spela efter sina egna regler, så växer dess storhet fram.
