Basquiat - den svarte rebellen

Jag är lite av en konstanalfabet. Det är därför inte utan viss förundran som jag märker att jag plötsligt, och för första gången på länge, lockas att läsa konsthistorik. Anledningen därtill är en nu död konstnär som verkade i Andy Warhols skugga och vars korta men intensiva kometkarriär inom skrået nu går att ta del av på repertoaren. Detta är inte nödvändigtvis den sanna resumén av Jean-Michel Basquiats liv, utan snarare en mycket personlig sådan, signerad Julian Schnabel. Även han konstnär verksam i New York-scenens tidiga 80-tal. Onda tungor har kallat denna neo-expressionistiska målares porträtt av sin, av en överdos avlidne, kollega en falsk och tillrättalagd bild av verkligheten. Det påstås att Schnabels Salieri-komplex hindrade honom från att bli så god vän med Basquiat som han hävdar att han faktiskt var; att filmen bara är Schnabels sätt att höja sig själv till skyarna och ge igen på folk som gjort honom illa. Det hävdas också att anledningen till att inga av Basquiats verk figurerar i filmen är att den närmast mytologiserade konstnärens dödsbo vägrade lämna ut dessa till Schnabel. De verk som i filmen föreställer vara Basquiats, är istället skapade av Schnabel själv. Okej, man anar ugglor i mossen, men må så vara. Jag tvivlar på att Jim Morrison gjorde vågen i himlen när Oliver Stone släppte den extremt personligt färgade The Doors men likväl var filmen en mycket suggestiv upplevelse. Basquiat var den förste färgade konstnär som lyckades slå sig igenom den trånga passagen in till New Yorks konstvärld (det talas i filmen, och antagligen i verkligheten, bara om "konstvärlden" när man egentligen menar de fåtal gallerier och konsthandlare som gäller i New York). Han gick på några få år från att vara uteliggare till att få sätta på Madonna, tydligare än så kan väl framgång inte definieras. Likt i många andra framgångsfilmer där huvudpersonen är ett slags enfant terrible går det snart ganska illa för den unge expressionisten. Det oväntade och totala kändisskapet, den plötsligt stinna plånboken samt konstetablissemangets exploatering av hans person blir för mycket och han flyr in i heroinets bolstrande värld. Detta är ungefär vad filmen föreslår som orsak till hans nedgång och krasch och att döma av historien är det säkert ingen högoddsare till gissning, men ändå lider Schnabels kompis-nekrolog av en lätt störande otydlighet. Basquiats karaktär är aningen för ogripbar för att kunna locka till totalt engagemang. Vad låg egentligen bakom hans framgång, vem exploaterade egentligen vem och vad var det som fick honom att sova i parken när han egentligen var ett medelsklassbarn? Detta är frågor som möjligtvis kan betraktas som överkurs, speciellt om Basquiat vore en fiktiv figur, men om de hade funnits med i ett djupare perspektiv än som det är nu, komna ur en reporters mun - och obesvarade - hade det fört Basquiat ett steg bort från den hjältedyrkan det nu är. En mycket sevärd sådan dock. Schnabel etablerar tidigt - med subjektivt bild och ljud, och lätt surrealism - Basquiats förmåga att skåda omvärlden ur ett annat perspektiv än det gängse. Den alienation som detta också medför, lyckas Jeffrey Wright åskådliggöra väl i sin gestaltning. Små ryckningar i ansiktet, ett lyft pekfinger riktat mot någon som just ställt en känslig fråga, ett sällsynt utbrott, ger liv åt en karaktär som simmar runt i känslor som han inte kan klä i ord. Jag kan emellertid tänka mig att de seriöst initierade anser att Schnabels film rent konsthistorisk ligger på grundskolenivå men för den som trivs med tanken att få en rapport från 80-talets konst- och rockscen i New York, med David Bowie som porträttlik och faktiskt levandegjord Andy Warhol (för en gångs skull mer människa än freak) samt Dennis Hopper som känslig konsthandlare, är detta ett måste. En stämningsskildring som ligger på samma nivå som Rolling Stones Waiting On A Friend - vilken också, tillsammans med ett stort antal andra tidstypiska favoritlåtar bildar filmens nostalgieggande ljudband. För övrigt: ett genomgående tema i filmen, och i Basquiats verk och leverne, var hans vilja att få uppfattas som en konstnär och inte specifikt en svart konstnär. Han skulle nog inte ha gillat den svenska titelöversättningen.