Bara ett barn

Då samhället för en överexponerad diskussion om huruvida manliga dagisfröknar, förlåt, pedofiler skall tillåtas att arbeta inom den kommunala barnomsorgen, kan man bli lätt misstänksam mot en film som Bara ett barn. Konlifktfrekvensen är nämligen hög när Martyn, som lämnat sin fru Hanna till förmån för älskaren Tom, börjar ana att sonen Oliver far illa. Inte på ett pedofildagis, men väl i moderns och hennes redige karl Franks kliniska vård. Men det tjänar inget till att vara dogmatiskt misstänksam, eftersom det då är lätt att missa den riktiga poängen barnet. Det gör definitivt inte filmens regissör Angela Pope. Tack.För i samma stund som den lille Oliver ivrigt leker och nynnar signaturmelodin till Stjärnornas Krig, ingår han själv i ett arrangemang med helt andra tonarter. Men i det välansade villaområdet finns det ingen Luke Skywalker. Inte ens Hal Hartleys "gamla" hjälte Martin Donovan, i rollen som Martyn, förmår att hjälpa sin son. Rättsystemet har nämligen efter skilsmässotvist bestämt att lille Ollie skall bo hos mamma. Däremot förmår Donovan att, i en maktlöshetens närstudie, få Martyn att långsamt rämna till den punkt där han plötsligt finner sig i trist sällskap med ett ofrånkomligt val. Valet mellan hans nyvunna identitet, eller sonens väl. Pope, som tidigare gjort sig ett namn inom dokumentärfilmen, vågar här lita på att ett lågmält språk kan skapa nyanser, även i ett tyst rum. Det gör att denna folkhemsrysare, som skulle kunna ha utvecklat sig till ett fyrkantigt rättsfallsdrama håller sig osedvanligt nära en osentimental markyta. Med en, i dagens läge, blygsam budget har Pope utnyttjat det mindre formatet till max genom att låta de komplexa karaktärerna, i all sin bravur och feghet, stå i centrum. Filmen har dessutom det, sorgligt nog, nya greppet att, från ett barns vinkel, nära lyssna på de slitningar som uppstår när en störd individ ger en stryk, samtidigt som mamma och pappa drar i var sin arm.För det kan inte vara lätt att veta vem man skall ty sig till, när de ofta skränigt förda paneldiskussionerna på TV överröstar en viskning. Eller när de som är perverterade på riktigt; tidningarnas rubriksättare, säger åt en att vara på ständig vakt.