Damien Chazelles Babylon är ett lika bombastiskt som ytligt kärleksbrev till Hollywood. Närmare bestämt till den stumfilmsindustri som skakades i grunden när Al Jolson tog ton i 1927 års Jazzsångaren. Men innan dess ska en handfull livsöden korsas under en dekadent baluns hos chefen för den fiktiva studion Kinescope.
Inför festligheterna har den ambitiöse immigranten Manny (Diego Calva) fått påhugg som fixare. En elefant forslas dit under farsartade omständigheter och senare ska en skådespelerska smygas ut efter en överdos. Under natten hinner Manny även falla för den blivande sensationen tillika hämningslösa partykrascharen Nellie LaRoy (Margot Robbie) innan han i gryningen skjutsar hem den plakata filmstjärnan Jack Conrad (Brad Pitt är i god form).
De inledande festligheterna upptar ungefär samma speltid som bröllopet i Gudfadern. Även syftet är snarlikt. Gnistor slår, relationer etableras och stjärnor föds på ett avklätt dansgolv. Nog är Chazelles ambitioner lika grandiosa som en gång Coppolas, men utförandet är koksad anakronism (något som inte mins gäller filmens uppumpade jazzackompanjang) som har mer gemensamt med Baz Luhrmanns kitschiga slakt av The Great Gatsby. Nog för att 1920-talet brukar kallas glatt, men som tidsskildring känns Babylon ungefär lika tillförlitlig som Kenneth Angers till namn och tema besläktade skandalbok “Hollywood Babylon”. Den på Facebook så frispråkige regissören Paul Schrader hör till dem som ifrågasatt filmens historicitet.
Hade inte Chazelle torgfört hur noga han både läst och tittat in sig på perioden hade kommentarer som Schraders inte förtjänat mycket mer än en axelryckning. För även om verkliga figurer som Irving Thalberg figurerar låter sig Chazelle inte bindas av historia mer än Quentin Tarantino i Once Upon a Time in Hollywood. Men där Tarantinos nördiga vurm för Hollywoods 1960-tal är lekfullt smittande känns det ofta som att Chazelle mest behandlar sitt ämne som en bländande dekor. Babylon är inget vördnadsfullt ode till stumfilmen, snarare ett branschkritiskt riff på Singin’ in the Rain. En film Chazelle tycks hysa en mer genuin kärlek till.
Mer specifikt är det en slags upprättelse för Lina Lamont: Jean Hagens karaktär i Gene Kellys och Stanley Donens klassiker, skådespelerskan vars gälla New Jersey-dialekt dödar hennes karriär snabbare än hon kan artikulera “P-iiii-eeee-rr-eeee”. Den skorrande repliken lyfts oblygt tillsammans med scenariot när Chazelle förvandlar LaRoy till Lamonts ställföreträdare i samband med talfilmens ankomst. Det hade kunnat bli en spänstig dialog med filmhistorien som den sett ut både framför och bakom kameran, men visar sig istället vara ett övermodigt tilltag.
Det är förvisso ofta svängigare än vad jag fann Chazelles mer musikorienterade filmer Whiplash och La La Land. Men också splittrat och tungfotat. När filmens sista akt plötsligt söker hylla filmhistorien i ett montage som känns som en popcornversion av Jean-Luc Godards mastodontverk Histoire(s) du cinéma går luften ur filmen. Men tydligen inte ur Chazelle vars vettlöst pompösa hållning är ihärdigare än en duracellkanins. Trots alla brister får jag motvilligt erkänna att det så långt varit ganska uppfriskande.
