Med Aya och häxan tar den omhuldade animeringsjätten Studio Ghibli ett steg in i det okända när de väljer att göra sin första datoranimerade film. Studion har sedan deras första film, Laputa - Slottet i himlen (1986), kännetecknas av en till synes gränslös fantasirikedom där handmålade världar både bänder fantasin och känns grundade i verkligheten genom minutiösa detaljer. De har skapat ett Visby för häxor i Kikis expressbud (1989) och hisnande lufträder över adriatiska havet i Porco Rosso (1992). Det taktila har gett dem en särställning och en personlighet i hantverket som får de mesta andra inom den animerade filmvärlden att se ut som hafsverk. Den ofrånkomliga frågan blir då: vad kan de vinna på att gå över till datoranimation?
Ska man döma försöket utifrån Aya och häxan så borde Studio Ghibli med ve och fasa släppa tanken direkt. Den är grå, dunkel, simpel, vardaglig och dödfödd på visuella idéer. Filmens handling, som kretsar kring den föräldralösa Aya som hamnar hos den jävliga häxan Bella Yaga och får slava runt som magikerassistent, är torftig och har ett så svagt driv att det gränsar till det amatörmässiga, men den borde åtminstone kunna innefatta scener där magin väcker ens häpnad. Det gör den inte. Det är i stället standardanimation som i ett annat sammanhang är passabelt, men som i kontrasten med en hel katalog fylld med ögongodis framstår som att få glassplitter matat in i ögongloberna.
Det är inte bara det visuella och ett händelseförlopp som får plats på en knappnål som gör Aya och häxan till en katastrof. Filmen saknar den finess och sofistikerade tonförståelse som sedan länge är ett signum för Ghibli. Det är som att hela bygget tappat förståndet när datorerna har rullats in.
