Kalkonen [I]Lithivm[/I] kommer väl aldrig överträffas vad gäller graden av osannolik och extremt icke trovärdig bild av en tidnings redaktionsarbete - Yvonne Lombards "chefredaktör" är för evigt inristad i patetikens best-of-lista.
Norska [I]Avsändare: Anonym[/I] är i avseendet bristande research endast snäppet mindre pinsam. Eller vad sägs exempelvis om en svensk korrespondent (Kelly Tainton) i Norge som inte kan norska? Detta och många andra exempel på förakt för publikens intelligens, och andra ofrivilligt lustiga omständigheter, ger detta fjordarnas svar på den svenska thrillern [I]Sjön[/I] en rejäl och permanent slagsida.
Likheterna med nämnda film är för övrigt påfallande många; båda handlar om en kvinna som återvänder till sin barndoms landsbygd för att rota i sin mördade/dödssjuke faders historia, båda tilldrar sig i den mentala klyftan mellan land och stad - och båda kämpar under oket av två ytterst tafatta huvudrollsinnehavare. Norska skådespelerskan Andrine Sæther har i hemlandet fått epitetet "ung och lovande" men jag kan med viss tvekan endast hålla med om det förstnämnda. Hennes stela agerande ter sig dock animerat när Kelly Tainton gör sin entré.
Nå, all skuld ska inte läggas på de tu: personregin lyser med sin frånvaro. Någonting har tyvärr och uppenbarligen hänt på de tio år som har flytt sedan regissören Eva Isaksen gav oss [I]Döden på Oslo S[/I]. Den närhet som fanns till huvudpersonerna i nämnda sociala drama står i diametral kontrast till den slarviga, fjärmande och klichéartade teckningen av människorna i obygden. Vi möter en orgie i övertydligt menande blickar, råa lantmän som likt sina kompisar i [I]Jägarna[/I] dricker råolja till frukost och tvetungade frikyrkopastorer. Alla tydligt märkta med stämpeln "Inavlad potentiell skurk".
Nja, som Bildt brukar säga, det finns egentligen inget positivt att förtälja, förutom då att filmen är relativt kort.
Bästa replik: bensinmacksföreståndare kliver in i ett bensinindränkt hus och undrar: "Vad är det som luktar?"
Cellofan
Skådespelare:
Regi:
