”Förlorare kan lätt radikaliseras och bli oerhört farliga. Jag tror att det är det vi bevittnar på kultursidorna”, skriver Carl Reinholdtzon Belfrage.
Vill du ha ett tidigt tips på skräckinjagande Halloween-kostym? Kör på Kulturmannen starter kit! Slappt knäppt överskjorta, ansiktsbehåring och pösiga byxor som döljer en begynnande erektion som detekterar unga flickor vars kostcirkel enkom består av jordnötter och ölbiljetter. Ja, så porträtteras Kulturmannen offentligt, nu senast i en raljerande krönika av Åsa Beckman i personaltidningen DN. Det omvända, att skriva så nedlåtande om kulturkvinnan, hade naturligtvis varit omöjligt och belagt med livstids cancellering. Men kanske också omöjligt av en annan anledning. En anledning som kanske också är hela grundmotivet till kvinnors blodtörst och avundsjuka gentemot Kulturmannen. För det är ju så att det existerar ingen kulturkvinna. Kvinnor som skriver inom media och arbetar med kultur är…kvinnor. Män däremot inom media och kultur är per automatik KULTURMÄN. Åsa Beckmans artikel är bildsatt av tre giganter. Lars Norén, Michel Houellebecq och Stig Larsson. Det finns inga kvinnliga motsvarigheter. Och detta på grund av många anledningar naturligtvis så som vårt samhälle varit konstruerat under decennier. Sekel. Orättvist såklart, men ett faktum som tyvärr lett till att överdrifter och anklagelser och fördomar som ligger och bubblar i Åsa Beckmans text blir ursäktade. En slags tröst för att aldrig kunna åtnjuta Kulturmannens respekt och ställning blir att försöka attackera och riva ner.
Kanske var det samma primitiva drivkrafter som drev metoo från en nödvändig revolution som kunde fått könen att närma sig varandra till att gå mot en hämnddriven jakt på kända Kulturmän att korsfästa. För post Metoo och woke, rörelser i alla fall på ytan tänkta att vara av godo, har vi väl aldrig varit mer polariserade och djupt misstänksamma mot varandra. Så varför ytterligare misstänkliggöra genom identitetspolitik och klumpa ihop en grupp (män) när redan en puss är i tingsrätten? Eller där en väldigt känd Kulturman i närtid drevs till självmord. Frågorna blir extra komiska när Åsa Beckman i en senare krönika ropar på samhörighet och samarbete och skriker ut ”vi är chanslösa utan varandra!” Bristfälliga och motsägelsefulla tankar som dessa som så ofta fyller kultursidorna är farligt antiintellektuella.
En annan, mindre allvarlig, anledning att undvika att inta ovan inställning till Kulturmannen är att det låter så…bittert. Detta ständiga späkande och att glatt inta offerrollen för att slå underifrån är inte värdigt. Hela bilden i media av kvinnan inom media och kultur är att hon är en loser. Är hon det? Jag vet inte. Men det är omöjligt att tolka deras rop på hjälp på något annat sätt. De skriver att de inte har det så bra. Att feminismen, i Anna-Karin Selbergs ord i Expressen, har ”ballat ur.” Och att bara mäns filmer, konst och böcker belönas och sätts på piedestal. Det låter fruktansvärt alltihop. Man kan inte tolka det på något annat sätt än att kulturkvinnan är en riktig loser. Och förlorare kan lätt radikaliseras och bli oerhört farliga och destruktiva för ett samhälle. Jag tror att det är detta vi just nu bevittnar på kultursidorna.
Läs även: "Kultursidorna skriver hellre om Morrissey än riktig rasism"
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 06, 2025.
