Armageddon

Det är skillnad på män och kvinnor. Till exempel på män som ärregissörer och kvinnor som är regissörer. När Mimi Leder gör en film om enasteroid som ska träffa jorden ([I]Deep Impact[/I]) är första halvtimmen avfilmen etablering av karaktärer och relationer. Lugnt berättande, mycketdialog. Jag trodde att jag hamnat på fel film. När Michael Bay gör en filmom en asteroid som ska träffa jorden ([I]Armageddon[/I]) hinns det intemånga minuter förrän ett meteoritregn pulvriserar delar av New York. Toppenav Chrysler Building gör exempelvis ett graciöst svanhopp ner i Manhattansunderjord.Jo, det är mer action och mindre finlir i [I]Armageddon[/I]. Och vad mer äratt vänta från Michael Bay, regissören bakom [I]Bad Boys[/I] och (inteminst) [I]The Rock[/I]. Det är också en actionfilm som ställer in sig isamma led som [I]Independence Day[/I] och [I]Men in Black[/I]. Bortsett frånatt Will Smith inte är med här, så tycks nu de snabba, vassa replikernafått en självklar plats i den här genren. Inte helt fel, särskilt inte, somhär, när det är Steve Buscemi som serverar dem.På det hela taget är [I]Armageddon[/I] sympatisk i sin sort. Det är ingentillfällighet att åldersgränsen är 11 år. Här förekommer inget påtagligtvåld. Männen i filmen må ha olika ståndpunkter här och var, men idén ärinte att så många som möjligt ska skjutas ihjäl under de två och en halvtimmarna som [I]Armageddon[/I] pågår. Här rör det sig mest om manligthjältemod, signerat ett gäng osannolika oljeborrare - "the wrong stuff",som de så träffsäkert kallas - som på synnerligen kort varsel rymdutbildasoch sänds ut i det stora mörkret för att i akt och mening rädda planeten.Och vem vore bäst skickad för att bli hjältarnas hjälte - "världensmodigaste man" - om inte Bruce Willis. Med snygg solbränna, från oljeriggeni Kinesiska Sjön där han handplockas, och oklanderlig tredagars skäggstubb,blir han vår man i rymden. Och han är trovärdig. Skulle det klämma medskattmasen någon gång så skulle nog jag också ringa Bruce. Vår tids ErrolFlynn.Vad jag har problem med här och många andra filmer av samma sort är delånga sjoken av tråkig, dramatiklös action. Bilden skakar, klippen är täta,närbilderna legio och alla bara skriker och gapar ut enstaviga ord. Någothänder väldigt mycket - men vad? Bortsett då från att det spenderas kopiösamängder dollar på longörer. Inte förrän bilden slutat skaka och någonberättar att någon dött eller att någon styranordning gått åt helvete, såförstår man. Men då pratar vi ju radio, inte filmberättande imiljardklassen. Det ryms oändligt mycket mer dramatik i en lång stillbildpå ett ansikte i förändring.Däremot låter jag mig löjligt villigt luras till fuktiga ögon islutsekvensen, som i likhet med den i [I]Deep Impact[/I] inte sparar påsentimentaliteten. Scenen där Will Patton möter sin son är förutsägbar och- underbar. Det är sådant som kan få en att överse med astrofysiskakullerbyttor såsom att det finns tillräckligt med syre i rymden för eneldsvåda.