Lite överraskande finns det faktiskt flera likheter mellan Oliver Stones 13 år gamla film [I]Wall Street[/I] och hans nya [I]Any Given Sunday[/I]. Den första handlar om finansvärlden, den andra om amerikansk fotboll - men innerst inne handlar båda två om heder och moral. Ganska passande ämnen för den radikalkonservative Oliver Stone. Den ständigt ilskne kritikern av det amerikanska samhället, den alltmer tillskyndande försvararen av gamla fina amerikanska värderingar.
Ett tecken på denna möjligen dubbla personlighet var att NFL, National Football League, vägrade vara en del av den här filmen. De visste och de förstod att den inte skulle vara en hyllning till den nya utvecklingen inom idrotten - och det gäller ju verkligen inte bara inom amerikansk fotboll - där fixstjärnor och höga löner blivit mer värda än laganda och lojalitet. I ett lysande brandtal mot slutet av filmen, i omklädningsrummet inför en ödesmatch, mässar Al Pacino: "Either we heal as a team, or we will die as individuals". Oliver Stone kunde inte sagt det bättre själv, om man säger så.
Al Pacino, som signerar ännu en fenomenal roll som han aldrig kommer att bli Oscarnominerad för, spelar en coach av den gamla sorten, för fotbollslaget Miami Sharks. I filmens inledning blir lagets stjärna och quarterback, den 39-årige "Cap" Rodney (Dennis Quaid), skadad och plötsligt bereds det utrymme för det nya stjärnskottet Willie Beamen (Jamie Foxx). Detta välkomnas i synnerhet av den unga och äregiriga ägarinnan av Miami Sharks, Christina Pagniacci, spelad av Cameron Diaz. Hon ser Beamens stjärnstatus som ett led att förnya klubben, tjäna snabba pengar - och rentav flytta hela verksamheten till en ny arena i Los Angeles. Hon har nyligen tagit över klubben efter sin pappa - också han av "den gamla stammen". I verkligheten har vi sett flera sådana exempel, inte minst inom hockeyvärlden - klubblag köps ju upp och byter delstat och land hur som helst.
Oliver Stones tanke är alltså i grund och botten djupt humanistisk. Det är människan i spelet, eller i livet i stort, om man ser det så, som han värnar om. Att han valt fotbollsvärlden som arena för detta budskap kanske är en tillfällighet. Men att han själv har ett stort intresse för sporten är tydligt. Och då tänker jag inte bara på hans egen lilla roll i filmen som sportkommentator. Det känns i varenda ruta av filmen. [I]Any Given Sunday[/I] bultar av passion till ämnet.
Som vanligt, när det gäller Oliver Stone, finns inte ett dött ögonblick i filmen. Han är en slugger, hans bildspråk är att jämställa med ett milleniumfyrverkeri doppat i amfetamin. Det är pang pang pang, det är frysta bilder, uppbrutna bilder, bilder som försvinner in i bilder - det är en vildsint visuell lekstuga på duken, som man emellanåt kanske inte blir trött på, men i varje fall tappar andan inför.
Jag finner alltså ingen anledning att inte kapitulera den här gången också. Visst finns här enstaka bildval som förundrar. Där man frågar sig om det handlar mer om mani än om lust. Ett lite intressant kuriosa är också hur den tidigare misstänkte homofoben Oliver Stone (minns Markis de Sade-scenerna i [I]JFK[/I]) i ett antal bilder här visar upp ett, hur säger man, nyfiket intresse för de svarta fotbollsspelarnas kroppar. Dubbel personlighet, som sagt. Man vet aldrig riktigt var man har Oliver Stone. Tur det.Any Given Sunday
Skådespelare:
Regi:
