Det krävs inte särskilt många minuter för att förstå vilken typ av film Ankdammen är, ändå är det svårt att koka ner vad filmen faktiskt handlar om. I en typisk svensk idyllisk småstad lever den regelrätta Fredrik (Kristoffer Petterson) med sin perfekta men uttråkade flickvän Emilia (Ellen Bergström). Livet verkar helt okej i den tobaksaffär han arbetar i, fram tills den dag då den före detta barndomsvännen Patrik (Zardasht Rad) släpps ut ur fängelse. När Patrik tillsammans med deras gemensamma vän Birger (Victor von Schirach) kommer på besök, är kaoset ett faktum.
Att den kretsar kring de tre vännerna och deras hopplösa förvecklingar och smärre missöden är tydligt, men dessvärre alldeles för tunt för att bygga en intressant eller ens rolig story kring. Och det blir inte bättre när skådespelarna hjälplöst tampas med repliker och försök till att ge liv åt något från början rätt dödfött.
Det problematiska ligger inte enbart i det förutsägbara berättandet, men också i hur tröttsamt stereotypiskt barndomsvännerna framställs. En av dem behöver släppa loss, en lugna ner sig och en tredje banta. Det komiska dragen som man försökt eftersträva lyfter aldrig, utan faller i stället platt. Så som när Birger inför Patrik erkänner att han fortfarande är oskuld och det tre sekunder senare dyker upp en manisk, hypersexuell tjej som vill ligga med honom. I filmens andra halva tycks däremot en smula självironi leta sig in i form av det danska kriminella gäng som utan större framgång ska försöka råna Fredriks tobaksaffär. Dessvärre kommer detta inslag i likhet med det mesta i filmen alldeles för sent och utan fördjupning.
Robert Anderssons långfilmsdebut tog fem veckor att skriva, 24 dagar att spela in och är nästan helt egenfinansierad. Men även om detta vore en bedrift, är utförandet en och halvtimmes ren och skär plåga.
