Då livet och familjen kommit emellan har talangen Amina tvingats ge upp sin karriär som MMA-fighter. När hon får chansen att träna med den briljanta men stenhårda coachen Rose kan hon dock inte vända ryggen åt, men balansgången mellan ett liv som fighter och mamma visar sig vara svårare än vid första anblick - vilket leder till svåra val och tuffa konsekvenser.
Amina är en mestadels välregisserad rulle, genomgående lyft av engagerande fotografi, snyggt koreograferade MMA-sekvenser och starkt skådespeleri, inte minst av Nimco Ahmed Ali som porträtterar titelkaraktären med bravur. Från och till är dialogen onaturligt framställd och tar ifrån annars genuina situationer, men när regissör Ahmed Abdullahi låter tystnad tala bidrar filmen med otroliga emotionella höjdpunkter.
Förstärkande till detta är såklart Mona Masris manus. Skildringen av kvinnligt ansvar inom familjen och de förväntningar som kommer med ansvaret är nyanserat. Filmen bidrar med kritiskt perspektiv på de sociala normer Amina inte lever upp till, men också på Amina som person då hon är långt från perfekt - delvis en effekt av att hon slits mellan olika världar. Mycket av det Amina gör är tveksamt, men den starka karaktäriseringen gör henne till en komplex protagonist, svår att inte känna sympati för.
Trots att Amina är en kort och koncist berättelse lämnar den tungt avtryck med sina påtagliga teman. För att vara både Abdullahi och Masris långfilmsdebuter är det ett imponerande projekt som visar på stor potential för duon i framtiden, vare sig de väljer att samarbeta igen eller inte.
Läs även Nöjesguidens intervju med regissören Ahmed Abdullahi: MMA-stjärnorna är de nya gladiatorerna
