Ahmed Abdullahi: ”MMA-stjärnorna är de nya gladiatorerna”

Nöjesguiden har pratat med den långfilmsdebuterande regissören om kruxet i att kombinera föräldraskap med en proffskarriär inom kampsort. 

MMA står i centrum för regissören Ahmed Abdullahis första långfilm Amina. En ung ensamstående mamma kämpar på livets alla plan och satsar hårt på en professionell karriär inom fullkontaktkampsport. Men ju mer seriöst hon tränar, desto fientligare blir hennes omgivning mot de val hon gör i livet. När allt till slut dras till sin spets måste Amina, spelad av debutanten Nimco Ahmed Ali, fatta ett avgörande beslut. 
– Om en man lämnar sina barn är han ett arsle men om en kvinna gör det är hon ett riktigt monster, säger Ahmed när jag frågar vad manusidén kom ifrån.
– Både jag och manusförfattaren Mona Masri ville göra en film om en mor- och dotterrelation. MMA är en snabbväxande sport som har ett slags ofeminin stämpel. Många MMA-utövare påstår själva än idag att ingen vill se kvinnor som slåss. Det var därför vi ville använda just den arenan som bakgrund i filmen. Svett, blod och hårda slag - allt som annars är associerat med maskulinitet.

Och vad är din relation till MMA? 
– Jag har inte slagits själv men tittat mycket på fajter och fascinerats av alla regler och de olika elementen. Det är väl den nya formen av att vara gladiator, MMA-stjärnorna är de nya gladiatorerna. Det är som en egen konstform, en blandning av brottning, boxning, brasiliansk jiu-jitsu, thaiboxning, kickboxning och judo. 

En idrottsgren som också är väldigt mäktig visuellt. Precis som i Milad Alamis Motståndaren där huvudkaraktären Iman är brottare blir sporten ett verktyg för att skildra en inre kamp.
– Som Amina säger i filmen: i ringen känner jag ingenting. För henne blir MMA ett sätt att slippa tänka. En slags primitiv förnimmelse av att bara kunna vara. Bara försvara sig själv, ge och ta emot slag - ett sätt att ta bort hela världen och enbart befinna sig i stunden.

Men rent praktiskt - hur jobbade ni med kampscenerna? Finns det våldkoordinatorer på samma sätt som det finns intimitetskoordinatorer för sexscener? Så att ingen dör. 
– Vi hade en grym stuntkoordinator, Johan Lindqvist, som kom in i projektet ganska tidigt. Vi diskuterade vad jag ville göra utifrån vår budget. Ett grepp var att jobba mycket med ljudet vid sidan av det visuella. Johan koreograferade fajterna och sen kom jag in och sa när jag ville göra det lite råare. Jag ville inte ha samma känsla som i John Wick-actionfilmer utan mer som en vanlig MMA-match. Vilket visade sig vara väldigt svårt.

Du samarbetar mycket med Mona Masri, en av manusförfattarna bakom serien Snabba Cash. Hur ser ert tandemarbete ut i praktiken? 
– Vi pratar hela tiden. Mona skrev Amina-manuset under pandemin, när hon precis hade fått sitt första barn. Den här idén kändes så rätt för oss båda. Vi kommer väldigt bra överens och Mona skriver med en otrolig känsla för karaktärer och är en person jag alltid kommer att jobba med. Så länge livet låter mig göra det haha. 

För er båda är det den första långfilmen som ni gjort. Vad tyckte du var mest utmanande under arbetet med Amina? 
– Gör man en lågbugetfilm är utmaningen att få fram rätt stämning utan att det känns att det är en billig film. I mina filmer vill jag också ha personer som ser ut som jag eller personer som haft samma typ av uppväxt som jag. Jag valde därför ganska tidigt att det skulle handla om en somalisk kvinna. Vilket gjorde att castingen tog lång tid. Det finns inga utbildade skådespelare med somalisk bakgrund vilket förhoppningsvis kommer förändras nu i och med Nimcos insats. Jag hoppas att folk kommer att se kvalitén i hennes skådespeleri så hon får fler jobb. 

Din besatthet av moderskap som tema i dina filmer började med kortfilmen Martyren och nu fortsätter det med Amina. Vad vill du komma åt?
– Jag har helt enkelt saknat dessa perspektiv inom svensk film. I Martyren satte jag mamman på en piedestal. Och nu vill jag lyfta bort henne från piedestalen och undersöka henne som en vanlig människa, med de fula själviska delarna som vi alla har. Sedan finns också den kulturella delen för jag inhämtar väldigt mycket inspiration från min somaliska bakgrund där mamman är så upphöjd och har rätt fyra gånger mer än vad pappan har. Det är kanske därför jag hela tiden har återkommit till moderskapstemat. 

Vad mer saknar du inom svensk film?
– Det som alla säger och som jag också använder som mantra: släpp in nya röster. Hellre att man låter filmskaparna misslyckas med djärva idéer än att man uppmuntrar alla att göra mellanmjölk. Ingen minns en fegis.

Amina har svensk biopremiär den 1 december.