American Splendor

Harvey Peakar må vara en grinig gammal gubbe, men filmen om honom, hans liv och hans tecknade serier är en rakt igenom behaglig bioupplevelse. En sorts må bra-freakshow med berättelser från grådaskiga, smutsiga och risiga amerikanska miljöer, befolkade av neurotiska och smått autistiska original. Sedan 1976 har Peakar skrivit manus till serien om sitt eget liv, utgivna under titeln [I]American Splendor[/I]. Stillsamma vardagsäventyr som oftast har formen av långa, gärna poänglösa monologer. Men begåvad med en utpräglad personlighet har Peakar trots allt lyckats skapat sig sin egen högst egna nisch på marknaden. Hans berättelser handlar i och för sig om outsiders, men av den allra mest alldagliga och osensationella sorten, och om neuroser och besvikelser av smått diskbänksrealistiska proportioner. En typisk Peakarserie handlar kanske om våndan av att hamna bakom en snål judisk tant i kassakön på snabbköpet. Eller om en hetsig diskussion på jobbet. Allt kryddat med Peakars säregna blandning av självömkan och cynism. Nu behöver man inte ha läst en enda av Peakars serier för att se filmen [I]American Splendor[/I]. Den fungerar alldeles utmärkt som en introduktion till både serierna och Peakar. Ja, du behöver inte ens vara intresserad av tecknade serier för att få ut något av filmen, för historien rullas upp på ett oerhört sofistikerat sätt där berättandet liksom glider mellan tecknade serierutor, iscensatta spelfilmssegment och dokumentära intervjuer med seriernas huvudpersoner. Ena stunden tittar man på Paul Giamattis fenomenala rolltolkning av den koleriske Peakar, för att i nästa stund se Harvey själv kommentera det som just hände. På pappret en komplicerad komposition, men regissörsparet Berman/Pulcini undviker alla problem på ett nästan omärkligt sätt och lyckas skapa en oerhört tajt helhet av de olika ingredienserna. Allt kryddat med en dramaturgi där man gång på gång visar hur verkligheten ständigt överträffar fiktionen - hur Peakar och hans gäng faktiskt till och med är större freaks, losers och outsiders än man får intryck av i serien. Finns det någon svaghet i [I]American Splendor[/I] är det kanske att det hela blir lite väl mysigt och trevligt i längden. Filmmakarna ror iland den komplicerade berättartekniken, men lyckas inte gå djupare in på vem den där Peakar egentligen är, och hur han blev sån. En av Peakars första samarbetspartners var tecknaren Robert Crumb, och på sätt och vis är [I]American Splendor[/I] en sorts avlägsen kusin till dokumentären [I]Crumb[/I] (regisserad av Terry Zwigoff, som senare gjorde [I]Ghost World[/I]). Där [I]Crumb[/I] med alla sin stela dokumentärfilmsmanér lyckades blotta tragiken bakom Robert Crumbs seriekonst är Berman/Pulcini fullt nöjda med att i ett snyggt fodral konstatera att Harvey Peakar egentligen är en riktigt skön typ.