American Pie 2

Det är sommarlov. Solen skiner, grabbarna dricker öl, tjejerna är lättklädda och det enda problemet i världen är att få sig ett ligg. Nej, [I]American Pie 2[/I] överraskar inte. Det skulle väl i så fall vara att [I]American Pie 2[/I] är exakt hälften så rolig som sin föregångare. Antalet skämt per minut är visserligen oförändrat, men filmen fortsätter att återvinna allmängods ur den amerikanska buskistraditionen och det blir lite Har du hört den förut? över anrättningen. Därmed inte sagt att detta är en tråkig tonårskomedi - den är bara inte den flabbfest som den borde vara. Gapflabben hade möjligen varit lättare att uppbåda om regissören J B Rogers och manusförfattaren Adam Herz hade slängt in några överraskningar. För det är inte mycket som skiljer [I]American Pie 2[/I] från sin framgångsrika föregångare. Ensemblen är oförändrad: Jason Biggs spelar den tafatte Jim, som oavbrutet klantar bort sina chanser att bli den hingst han så gärna vill vara. Seann William Scott befäster sin position som genrens homofobiske überjock Stifmeister, Shannon Elizabeth är det exotiska lustobjektet Nadia med oförändrad usel euro-accent och Alyson Hannigan gör återigen orkesternörden Michele, som den här gången ägnas aningen mer uppmärksamhet än tidigare. Resten av Jims och Stifmeisters grabbgäng, oförändrat sedan ettan, tjänar mest som en pojkbandsliknande fond till filmens pubertetshumor. Många av ettans paradskämt är också recyklade, om än i maskerad form. Penis-i-paj-humorn dyker upp igen, men nu handlar det istället om kontaktlim som förväxlas med glidmedel. Kroppsöppningar penetreras, larviga raggningsfraser upprepas in absurdum och Jason Biggs får vid flera tillfällen täcka över bristen på fantasi i manuset med ren slapstick - och det är endast i dessa ögonblick som [I]American Pie 2[/I] faktiskt är så rolig som den borde vara. Detta är helt och hållet en innebandygrabbarnas film. Med det lilla undantaget av Hannigans mänskligt porträtterade orkesternörd är tjejerna i [I]American Pie 2[/I] enbart tits´n´ass - något slags dekorativ utfyllnad som inspirerar Jims grabbgäng till nya tokroligheter. Inget nytt under solen som oupphörligen ger den amerikanska tonårskomedin livskraft, alltså. Men som stapelvara i sin genre är årets inkarnation av den amerikanska pajen trots allt okej - särskilt för de som är för unga för att minnas [I]Porky´s[/I].