Simon Sarnecki ser tonåringar på drift i Andrea Arnolds senaste socialrealistiska resa.
American Honey är en roadtrip rakt genom ett amerikanskt landskap som kluvits itu. På ena sidan motorvägen står lyxvillorna på rad med perfekta gräsmattor, pool och oljemiljoner. På andra sidan står en amerikansk arbetarklass utan framtidsutsikter och tittar på. Vi möter Star, spelad av debutanten Sascha Lane, när hon tillsammans med två små barn gräver efter rå kyckling i en soptunna. In kliver Jake (Shia LeBeouff) som (trots märklig råttsvansfrisyr) efter en liten dansuppvisning i ett snabbköp lockar Star att bege sig ut på vägarna i en stor vit van, tillsammans med ett gäng missanpassade tonåringar.
Gänget i bilen är ett anarkistiskt litet låtsasföretag och familjesubstitut i märklig förening. De säljer tidningar om det går och sina kroppar om de måste. Pengarna måste in. Den som dragit in sämst med cash till gruppens gemensamma kassa får under förnedrande former slåss mot den som fått in näst sämst med pengar, allt i enlighet med gängets internaliserade dokusåpalogik.
Det här är en bild av tonårsliv på drift i tillvaron som påminner om Harmony Korine och Larry Clarks socialrealistiska generationsfilm ”Kids” från 1995. Ungdomarna ger uttryck för samma rastlösa jakt på att något, vad som helst, ska ge en känsla av mening i en värld utan föräldrar. Tonåringarna i American Honey spelas, med undantag av Shia LeBeouff och Riley Keough, uteslutande av amatörer som gör förstklassiga rollprestationer. Sasha Lane som huvudrollen är i bild nästan filmen igenom och gör en strålande skådespelardebut som indignerad tonåring som vägrar lägga sig platt för trista omständigheter och manliga krav på underordning.
Den handhållna kameran fångar små utsnitt av en verklighet som känns nära inpå och ger filmen liv i varje bildruta. Men även om filmen är en fröjd för ögat och skådespeleriet riktigt träffsäkert, så är jag inte riktigt nöjd. Precis som filmens vilsna tonåringar letar efter mål och mening i tillvaron, letar den här filmen efter något viktigt att säga, utan att nå ända fram. Vart är vi egentligen på väg, undrar jag efter att i nästan tre timmar ha väntat på någon slags urladdning som aldrig kommer. Jag kommer på mig själv med att längta tillbaka till den bleka brittiska betongen som Andrea Arnold skildrade så suggestivt och klaustrofobiskt i sina tidigare filmer Fish Tank och Red Road.
