America´s Sweethearts

Det börjar så bra. Med en elak och självironisk parodi på det svulstiga marknadsföringsspråk som både nöjesjournalister och filmbolagens marknadsavdelningar använder sig alldeles för mycket av. Ett flåsigt collage där vi får se en sammanfattning av amerikas mest populära skådespelarpars uppgång och fall. För så länge de var kära i varann så kunde Gwen (Catherine Zeta-Jones) och Eddie (John Cusack) sälja den ena sunkiga filmen efter den andra. När de nu blivit amerikas mest kända skilsmässopar floppar deras respektive karriärer. När de två sammanstrålar för att marknadsföra sitt sista gemensamma projekt kläcker den driftige PR-mannen (Billy Crystal) idén att läcka fejkade återföreningsrykten till den samlade presskåren. Ett grepp som snart komplicerar situationen eftersom Eddie börjat kära ner sig i Gwens beskedliga syster Kiki. Upplagt för farsartade förvecklingar, romantik och lite nyttig Hollywoodsk självkritik, alltså. Men allt rinner bara ut i sanden. I slutändan dras självironin aldrig särskilt långt - och man nöjer sig istället med att konstatera att det är nöjesjournalisterna som är korkade och lättlurade. Alla som någonsin blivit rundslussad av en illasinnad pressagent för en 10 minuters soundbite av en känd skådespelare vet att det finns betydligt vassare elakheter att visa på kring förhållandet mellan journalister och Hollywood. Det utlovade triangeldramat mellan systrarna och Eddie hettar heller aldrig till. Kanske av en så enkel anledning att man valt att låta Julia Roberts spela den beskedliga och alldagliga systern -- en fiktion som aldrig kan fungera oavsett hur mycket den understryks av repliker. I det här fallet är det tänkt att faktumet ska bevisas genom tillbakablickar där Roberts iförd en fettdräkt ska visa hur ful och alldaglig Kiki varit tidigare. Men det enda man sitter och tänker på är "där sitter Julia Roberts i en fettdräkt". Till syvende och sidst är det väl så att filmens upphovsmän inte har tillräcklig med distans till Hollywood för att våga ta ut svängarna.Det märks att de någonstans är alldeles för tjusade av utanpåverket och stjärnstatusen för att ens vara i stånd att sticka hål på bubblan. Och kanske ska man inte anlita några av filmindustrins största stjärnor för att låta dem göra parodi på sig själva.