Efter att ha prånglat ut den plågsamt fåniga heiströkaren 6 Underground för Netflix är Michael Bay tillbaka i sitt rätta forum. Tycka vad man vill om hans testosteronstinna bildmakeri, men bäst gör det sig onekligen på stor duk, bland popcorndoft och med skosulorna tryggt fastklibbadde i intorkad läsk. På 1990-talet stod ju Bay för om inte det bästa, så i alla fall det mest högljudda och svulstiga amerikansk actionfilm hade att erbjuda. Något han inte är sen att påminna oss om i nya Ambulance, som tio minuter in hunnit referera till både Bad Boys och The Rock. Det är dock inte lika mycket fråga om självreflexivitet som att påminna publik om sin egen storhetstid.
Ambulance är en uppumpad amerikanisering av den danska filmen Ambulancen från 2005 förlagd till Los Angeles. I förarsätet sitter krigsveteranen Will (Yahya Abdul-Mateen II), som i ekonomisk knipa låter sig övertalas av sin kriminella adoptivbror Danny (Jake Gyllenhaal) att delta i ett bankrån. När det senare går åt helvete - och resulterar i en eldstrid som får en att undra om Heat blivit den enda referenspunkten för bankrånsscener - hittar de omaka bröderna en flyktväg genom att kapa en ambulans och ta den hårdhudade sjukvårdaren Cam (Eiza González) och den skottskadade polisen Zach (Jackson White) som gisslan.
Större delen av Ambulance är en enda utdragen biljakt, vilken Bays vana trogen förvandlar Los Angeles myllrande gatunät till en fullskalig krigszon strösslad med kvaddade polisbilar, vinande kulor och explosioner. Och ingen hade väl väntat sig något annat av en regissör som aldrig skämts över att göra film för tonåriga killar. Den här gången har Bay i alla fall haft den goda smaken att avhålla sig från de lika omotiverade som objektifierande bilder på rumpor och dekolletage som inte minst dekorerat filmserier som Bad Boys och Transformers.
I övrigt är dock det mesta sig likt. Mer är fortfarande mest. Ljudeffekterna skruvas upp på elvan, den desorienterande klippningen kräver nästan en åksjuketablett och kameran vill aldrig stå still, utan rör sig nästan tvångsmässigt i ofta fullkomligt onödiga krumbukter. Mer än något annat signalerar det att man vill flexa sina filmiska muskler - dvs visa att man kan och har råd. Särskilt när kameran på patenterat manér cirkulerar runt Will och Danny i laddade meningsutbyten når Bays visuella stil sitt krampaktiga, för att inte säga parodiska zenit. Ett problem som förstärks av att Abdul-Mateen II och Gyllenhaal inte riktigt hittar någon fungerande dynamik. Som våghalsig och enerverande bad boy trivs charmknutten Gyllenhaal som fisken i vattnet, medan Abdul-Mateen II får bära det betydligt tyngre korset att att spela den rättrådige brodern. Ju mer oddsen höjs för Will, desto syrefattigare blir stämningen i ambulansen.
Pulsen håller Bay däremot uppe. Det är ett veritabelt uthållningstest att bevittna det gränslösa kaoset, den kitschiga estetiken och de slitna klischéerna under den högoktaniga åkturen. Det är knappast sinnesslö vulgoaction av bästa märke. Men tillräckligt högljutt och svulstigt för att få tiden att gå.
