Stämningen i New Temple Missionary Baptist Church i Los Angeles är mer än standardreligiös denna januarikväll när en specialinbjuden liten publikskara med Mick Jagger och Clara Ward i spetsen får äran att vara med på liveinspelningen av Aretha Franklins gospelalbum Amazing Grace. Året är 1972, souldrottningens karriär peakar och Sydney Pollack anlitas av filmbolaget Warner Bros för att spela in konserten. Teknikstrulet gör dock att musikdokumentären inte får premiär förrän nu, 47 år senare. Efter trailern och filmens inledning är publiken beredd på att bli golvad, och förvisso blir man oundvikligen det, av Arethas mäktiga röst och koncentrerade sceniska persona. Men också det mest välregisserade av hyllningsspektakel, särskilt dem av religiös karaktär, leder utan djupare inramning till övermättnad.
Visst, varje gång hon anropar Jesus med sin helt magnifika stämma vill man vråla Oh, yes Lord och riva loss biofåtöljen. Att materialet nu efter alla dessa år har blivit tillgängligt har onekligen ett historiskt värde för gospelvärlden och Aretha Franklins fans. Det är häftigt att få inblick i hennes andliga värld bortom ”Respect”, ”Chain of Fools” och ”(You make me feel like) A natural woman”, att höra hennes far, baptistpastorn Cecil Franklin (som gick bort när han blev skjuten av rånare drygt tio år senare) berätta om ljusglimtarna under Detroituppväxten, att se tårarna i kvällens konferencier James Clevelands ögon. Men en ganska dåligt ihopklippt konsertfilm som alldeles för många gånger visar en inzoomad och oskarp Mick Jagger eller skakigt filmade förberedelser inför konserten gör mig inte riktigt nöjd. Jag hade gärna sett ett försök till någon form av berättarparentes kring den oerhört fascinerande personen Aretha och hennes dramatiska historia, om inte annat så för att nyansera hallelujastämningen en smula.
