Allt en tjej vill ha

Var med om en intressant upplevelse nyligen när jag zappade mellan tv-kanalerna och plötsligt stirrade häpet in i Colin Firths nervösa nuna - vad var det här? Hur kunde [I]Allt en tjej vill ha[/I] redan vara ute på filmkanalerna? Snart dök dock Renée Zellweger upp och jag fattade att det var [I]Bridget Jones dagbok[/I] och därmed har vi slagit fast att Firth i princip spelar exakt samma roll i den som rullen vi ska gå igenom här. Det vill säga, han är en stuck up rufshårig britt med ett trots allt bultande gott hjärta, den romantiska manliga huvudpersonen som ska förlösa filmens övriga damer. Amerikanska tonåringen (17-åriga Amanda Bynes) som bor med sin hippiemamma (snygga Kelly Preston) i New Yorks Chinatown drar till London för att söka upp den biologiska fadern flickan aldrig träffat - en engelsk lord (vem som spelar honom får ni gissa en gång)! Javisst, det är en hemskt larvig historia, men av sorten där det är precis det som är meningen och varken de medverkande eller upphovsmakarna lider på grund av detta av genans. Det är en poäng att manuset kunde skrivits av en Starlet-slukande nioåring. Att rollkaraktärerna inte utsätts för några som helst uppförsbackar mot det totallyckliga slutet. Att kärleken övervinner allt, speciellt om man då och då får klä upp sig som en prinsessa och hoppa i slottets dunbolstersäng, för att nästa dag handla Goa-armband på den lokala marknaden. Följaktligen: [I]Askungen[/I] kunde författats av Norén. Därtill amerikanernas fascination av "gammaldags europeiska kulturer" men samtidigt den ofta uppvisade, tröttsamma åsikten att en USA-born-and-raised ska komma och sätta sprätt på, i det här fallet, den urgamla överspända engelska aristokratin. Vem sa att den var tristare än liksom Jon Bon Jovi? Men det är ingen mening att haka upp sig på småsaker eftersom det är alla pajiga detaljer sammanförda med säker hand som gör den här filmen till den ypperligt fåniga men helt ätbara bagatellkaramell den ändå är (alle man försvara omedveten kitsch!). Önskar emellertid man valt någon annan än Avril Lavigne-mässiga och manierade Amanda Bynes i huvudrollen, hennes försök att vara komedienn är inte ens hjärtskärande, bara irriterande. Hon förtjänar inte den utmärkte Colin Firth.