Calle Wahlström sågar Brad Pitts franska i Robert Zemeckis tungrodda andra världskrigsromans Allied.
Robert Zemeckis andra världskrigsdrama Allied tar sin början i tyskockuperade Marocko där två allierade möts och kärar ner sig under vad som borde varit ett självmordsuppdrag. Trots att skuggan av ett tvivel tornar sig över filmens upptrappning går allting väl och den kanadensiske officeren Max Vatan (Brad Pitt) ber om den franske motståndskämpen Marianne Beauséjours (Marion Cotillard) hand. De återförenas i London under brinnande blitz där de gifter sig och bildar familj.
Men den där skuggan dröjer sig förstås kvar och Max beordras spela med i en otacksam charad när hans överordnade misstänker att Marianne i själva verket är en tysk spion. Det är en historia som ger avlägsna ekon från Hitchcockklassiker som Illdåd planeras och Notorious. Här finns både internationell- och hushållsintrig, blind tillit och begynnande tvivel.
Men problemen hopar sig i en hafsig första akt som frikostigt strör klumpiga ledtrådar omkring sig och suspenderar spänningen i Max och Mariannes ovissa romans. När tvivlet så övergår från skugga till profetia hjälps filmen knappast upp av Pitts sammanbitna gestaltning som varken rymmer känslomässig trovärdighet – åtminstone inte förrän långt in i filmens sista akt – eller charm. Således slår det inte direkt gnistor mellan honom och Cotillards femme fatale.
Till filmens laster hör även ett påvert försök att undvika hollywoodkonventionen att reducera hela Europas språkflora till bruten engelska. Till skräckexemplen kan vi räkna Nicholas Cage insats som tolk i Kapten Corellis Mandolin. Men efter att ha hört Pitts grova franska i Allied – som varken skämtas bort eller ursäktas med smeknamnet ”le québécois” – är allt förlåtet.
Filmens mer lyckade spänningssekvenser äger rum i Max och Mariannes hem i London. I smarta bildlösningar av klassisk modell, som i det närmsta emulerar filmer från den period filmen skildrar, nyttjas dörröppningar och speglar elegant i Max oroliga iakttagande av Marianne. Men även om Zemeckis hantverksmässiga finess här äntligen får skina igenom väcker den tyvärr aldrig min egen oro.
