Alla helgons blodiga natt - 20 år senare

Alla helgons blodiga natt: 20 år senare påminner om en mossig högstadielärare vars idé om pedagogik går ut på att riva av samma monolog för tre generationer elever. Den här gången är ämnet skräckfilm, och spelreglerna är tröttsamt välbekanta: harmlösa figurer dyker plötsligt upp, till tonerna av ett skriande mollackord, för att chocka åskådaren. Mördaren ska oskadliggöras men ändå kvickna till för ett sista bensprattel i filmens upplösning. Puritansk sadism ska få sitt uttryck genom slakt av alla som har ett sexliv och en föraktfull kvinnosyn är obligatorisk, avslöjad genom en egenartad fixering vid stympning av det täcka könet. I den 20-årsjubilerande urvattnade versionen av Alla helgons blodiga natt är Jamie Lee Curtis (jo, hon iscensatte bara sin död) rektor för en privatskola. Hon knaprar lugnande piller och lever sedan två decennier tillbaka i en ständig skräck, som blir värre när allahelgonalovet närmar sig. Hennes tonårige son är rejält trött på mammans ältande av det förflutna och tycker att hon ska försöka inse att ondskans tid är över - men precis som så många före honom, underskattar han den sorgsne brodern Myers med den flinka knivtekniken och världens bästa läkkött. För riktiga skräckfanatiker kan inledningen vara en välfungerande nostalgitripp. Referenserna till de gamla filmerna i serien är otaliga och kryddas med Janet Leigh från Psycho i en cameoroll. Det framgår emellertid tidigt att filmmakarnas kreativitet i princip har begränsat sig till idén om att göra en film. Fortsättningen är nämligen oerhört trött och pliktskyldig, och trots sin blodighet helt oorganisk -- bloddoften har ersatts med stanken av profithunger. Alla helgons blodiga natt: 20 år senare bekräftar att skräckfilm, med undantag av Wes Cravens pånyttfödelse i de båda Scream-filmerna, har upphört att vara enskilda verk som bär upp sig själva med överraskningar och fräscha idéer. Istället gäller repetition och ritual, ceremonier för redan invigda som finner trygghet i det bestående. Vi andra gör bäst i att ta med oss en rejäl kökskniv till bion - att köras in i låret och vridas om, i ett futilt försök att hålla sig vaken.