När Arne Sucksdorff kom till Brasilien och utan att kunna ett enda ord portugisiska gjorde sitt mästerverk [I]Mitt hem är Copacabana[/I], så hade han ingen aning om var han placerade ribban. För fortfarande står hans film om Rios gatubarn kvar som utropstecknet i genren. Med en makalös visuell lekfullhet och en genuin nyfikenhet på både staden och barnen lyckades han blåsa all inställsam sentimentalitet av duken. Det är stor konst. Inte minst när man berättar om något så känsligt och utsatt som gatubarn.
Jag vet inte om den marockanske regissören Nabil Ayouch har sett Sucksdorffs film. Men jag är böjd att tro det. För trots det brutala ämnet lyckas han pressa in en sorts poetisk skönhet mellan sorgkanterna. Pojkarnas drömmar får ta plats. Ali Zaoua, filmens huvudperson, vill till exempel bli sjöman. Men ödet vill annorlunda. I början av filmen, i ett bråk med ett annat gäng, träffas Ali av en sten i huvudet -- och dör. Då bestämmer sig hans tre kompisar för att Ali i alla fall ska få en riktig begravning -- som en prins. Vilket visar sig inte vara så enkelt för tre gatubarn utan en dirham på fickan.
[I]Ali Zaoua[/I] är som bäst i de små scenerna. Som när Omar söker upp Alis prostituerade mamma. Eller när Kouka på avstånd fantiserar om att en överklassflicka blivit hans flickvän. Då bultar filmens hjärta som starkast. Mer problematiskt blir det i de scener där gängen konfronteras med varann. Då syns regin i eldskrift på duken och det följsamt dokumentära berättandet får tillfälligt stiga åt sidan. Men överlag är detta en utmärkt ungdomsfilm. En film om vänskap och hopp. En film om -- livet. Som det nu kan te sig på gatorna i Casablanca.Ali Zaoua
Skådespelare:
Regi:
