Änka på låtsas

Arbetartösen Connie (Lake) är gravid och ratad av sin slemmige pojkvän. Hon råkar hamna på ett tåg till Boston och hinner precis bli bekant med den unga, gravida överklasskvinnan Patricia Winterbourne, och dennas nyvunne make Hugh, innan tåget spårar ur och de nya vännerna avlider. Connie, som sekunden innan olyckan provat den andras vigselring, vaknar åtta dagar senare upp på ett sjukhus, inskriven som Mrs Winterbourne. Nyförlöst och förvirrad plockas hon upp av Hughs stenrika mamma (MacLaine) som tidigare inte sett sin avlidne sons nya fru.Connie håller masken vilket leder till ett antal förvecklingar som i ett makligt tempo, och utan sidospår, driver filmen mot den inte på något sätt svårspådda upplösningen.Den största överraskningen i denna romantiska komedi kommer istället efter visningen. Plötsligt inser jag att jag har tittat på Ricki Lake i nära 100 minuter och ändå faktiskt har lyckats koppla bort faktumet att hon är värd för en världskänd prat-show (ok, det ska medges att det inledningvis är svårt att se henne som 18-årig fattiglapp). Detta torde vara ett bevis på att kvinnan kan agera, definitivt att hon kan annat än att få TV-kåta amerikaner att göra åtlöjen av sig själva. Men så är också denna angenäma, om än ganska substanslösa, bagatell en skådespelarnas film. Detta inte av anledningen att den är utrustad med extremt nyanserade roller utan snarare tack vare ensemblens förmåga att skapa liv i givna och mallartade karaktärer. Shirley MacLaine gör sin envisa men innerst inne fogliga tant -- det vill säga hennes paradroll -- med en inlevelse som om det vore för första gången, Brendan Fraser är charmigt återhållen och fylld av små ticks och Miguel Sandoval tar många poänger som den homosexuelle, kubanske butlern.Detta är, som många andra representanter i genren, mer en rapport från Askungens än Clintons USA. Detta är landet där myten om allas möjlighet till framgång är uppfylld, där alla är lyckliga och där klassgränserna är utsuddade -- en välnött skådeplats som kan vara nog så tröttsam att beträda. Men det som skiljer Änka på låtsas från mer seriöst anlagda filmer på temat, är att regissören Richard Benjamin och manusförfattarna Lisa-Maria Radano och Phoef Sutton (Skål) smeker myten medhårs istället för att försöka få oss att tro att den är sann. Gränsen kan kanske te sig hårfin men gör inte desto mindre skillnad på patetik och romantik.Med andra ord inte en film att låta pantsätta klockan för, men väl en att ladda videon med när mamma kommer på besök.