Från de ultrahypade männen som gav världen [I]I huvudet på John Malkovich[/I] kommer ytterligare en bisarr och vriden film. Som testar gränserna för hur långt man kan driva ett metaperspektiv, och hur djupt man egentligen kan glo ner i sin egen navel utan att drunkna i luddet.
Manusförfattaren Charlie Kaufman har helt enkelt tagit självupptagenheten till en helt ny nivå, och skrivit en film om en manusförfattare som heter Charlie Kaufman (spelad av en briljant Nicolas Cage). Han roar sig med att förvirra publiken ytterligare när han låter oss följa Kaufmans vedermödor med att adaptera boken [I]The Orchid Thief[/I] till film. För är det inte filmen vi tittar på som rollfiguren Kaufman håller på att skriva? Leken med det metafilmiska anslaget, filmen i filmen, fortsätter när vi får se Kaufman skriva scener vi sett i filmens inledning och repliker vi redan hört sägas. Vi får följa hur han bestämmer sig för att skriva in sig själv i manuset och hur han steg för steg förvanskar den bok han gör film av tills gränsen mellan manusets värld och hans egen verklighet börjar suddas ut.
Filmens Kaufman har förresten en tvillingbror, Donald, som också skriver manus (och som också spelas av Cage). Och för att driva den existentiella förvirringen ännu längre så finns Donalds namn med i [I]Adaptations[/I] förtexter - där han står som medförfattare till manuset.
Manusförfattare. Jo, själva ordet låter tragiskt i sig. Kanske på grund av de manus de skriver om sig själva. Barton Fink var ingen solskenshistoria, och i Adaptation drabbas Charlie Kaufman av skrivkramp och tillbringar den mesta av sin vakna tid med att onanera och föra självföraktande inre monologer - överviktig, elitistisk och socialt handikappad som han är.
Visst. Det är extremt förutsägbart att en recensent uppskattar en metafilm, framför allt om den handlar om en manusförfattare - vars plats i botten av branschens näringskedja bara är några få snäpp över filmkritikerns egen, och vars jobb skulle kunna beskrivas som att skriva om livet i stället för att leva det, en nästan lika tragisk uppgift som att recensera filmer i stället för att göra dem.
Men [I]Adaptation[/I] är mer än så. Jonze och Kaufman kommer visserligen inte från den generation som gör politiska manifest eller övertydlig systemkritik. Men utifrån den här personliga (och personlighetskluvna) historien går det att dra en och annan slutsats kring varför biorepertoaren ser ut som den gör. Det är en oerhört snygg satir om den amerikanska filmfabriken i allmänhet, och den ångestridna kreativiteten i synnerhet. Ja, [I]Adaptation[/I] är så konsekvent gjord att Kaufman och Jonze helt enkelt offrar sin film för att få fram poängen. Ger den uppenbara svagheter för att på det sättet vara konsekventa mot sitt eget universum och göra det till en helgjuten film.Adaptation
Skådespelare:
Regi:
