Det är egentligen ganska anmärkningsvärt att jag kan hysa en sådan aktning och ett sådant intresse för vad en uppenbart reaktionär gammal våldsuv som Clint Eastwood har att meddela världen. Om man har följt honom och hans gärning genom åren, speciellt de senaste decenniet, hyser man nämligen ingen som helst tvekan om att han missionerar. Regissören Eastwood är en levande anakronism, en samhällsbärare som hämtar sin inspiration från såväl Bibeln som den amerikanska drömmen om rättvisa för alla, gärna skipad utanför lagens råmärken.
Öga för öga, tand för tand. Oavsett om det handlar om western eller otrohet på vischan är det Bibeln som viner genom luften. "Det är alltid lätt att sälja synd", som en av denna films karaktärer säger. Till skillnad från frikyrkopastorer, högerextremister och en och annan Hollywood-film, som gärna bygger sin retorik på dessa komponenter, verkar dock Eastwood verkligen omhulda och anamma teserna. Men samtidigt som han talar sig varm för att alla ska axla sitt ansvar, för en värld där ingen talar med kluven tunga, inser han att det är en utopi. Eastwood lyckas dessutom, likt få andra i hans viktklass, ta ner de etiska frågeställningarna till ett allmänmänskligt plan, utan att det blir sötsliskigt eller för fyrkantigt. Och det är där någonstans som hans stela leder får oanad smörjning. Det senare gäller speciellt för Absolut makt, där en historia från den absoluta maktens korridorer på ett mycket drastiskt vis påverkar relationen mellan en ansvarslös far, som råkar vara inbrottstjuv, och hans dotter.Tjuven heter Luther (Eastwood), är gammal i gamet, och har inga problem att koppla ur det avancerade larmet på den stora lyxvillan. Just som han håller på att vittja sovrummets hemliga alkov på juveler dyker husets ägarinna och hennes älskare upp. Luther gömmer sig bakom alkovens tvåvägsspegel och får se hur mannen först blir våldsam och strax därefter hur kvinnan skjuts till döds. Luther har sett för mycket och när mördaren, som minst sagt har en hel del att säga till om, senare får reda på hans existens får han det hett om öronen. Grundintrigen är som synes inte värd att söka patent på men det finns, så att säga, olika sätt att tillreda en biff.Eastwood växlar hela tiden tyngdpunkt mellan historien om Luther som pappa och Luther som jagad brottsling och låter dem slutligen, på klassiskt manér, växa samman. Men bara nästan. Han låter inte de stora händelserna få mer duktid än de små, han betonar med sitt lågmälda berättande att det är människan han är intresserad av.
När omvälvande nyheter är på väg att uppdagas väljer han att låta oss uppleva det genom människor på en bar, och inte på första parkett. När det börjar lukta ruttet i Vita Huset är det inte på grund av avancerad, politisk korruption utan till följd av några människors böjelser och bristande omdöme, för att uttrycka det milt. Och bara en sådan sak att Luthers dotter faktiskt inte finns där enkom som ett black om foten, utan som en trovärdig karaktär som varje gång hon dyker upp transformerar Luther, är värt en eloge.Eastwood har tillsammans med sina trogna vapendragare på klipp och foto, Joel Cox respektive Jack N. Green, utnyttjat varje given möjlighet att låta bilderna -- och möten dem emellan -- skapa suggestion och illusion. Det är nästan att man blir förvånad när man i eftertexterna ser att det faktiskt finns några som har jobbat med stunts och special-effekter. Även här, alltså, förlitar sig Eastwood på de gamla värdena. Samt att publiken vill, och orkar, se en thriller nästan helt utan blod, dödsjakter, skrämseleffekter och ständiga crescendon på ljudbandet. Faktum är att det bitvis är helt tyst -- som den inledande kvarten, då vi följer yrkesmannen Luther i hans arbete -- och när den tighta dialogen väl uppenbarar sig har den alltid något att förmedla. Det handlar dock inte om någon krystad Kaurismäki-tystnad utan helt enkelt om en tilltro till att, de genomgående välspelande, aktörerna även lärt sig att kommunicera med kroppsspråk och ansiktmuskler. Ungefär som vanliga människor. Extra lyckat blir det då naturligtvis när man har nervknippet Judy Davis (bland annat Woody Allens Fruar och äkta män) -- som måste vara extra begåvad vad det gäller just ansiktsmuskler -- i en nyckelroll. Och så regissören själv, då. De som blev överrumplade av att se honom le ett bräckligt leende i Broarna i Madison County har fler överraskingar att vänta. Clintan har blivit Mr Eastwood som har krum rygg -- och han står för det.Absolut Power
Skådespelare:
Regi:
