A Quiet Place: Part II

Jakob Åsell 09:07 10 Jun 2021

Mången biobesökare lyfte på ögonbrynen när The Office-svärmorsdrömmen John Krasinski för tre år sen kom ut som skräckvirtuos med den överjävligt nerviga rysaren A Quiet Place. Premissen var lika enkel som genial – jorden har invaderats av blinda rymdmonster som lokaliserar sina offer genom hörseln, så för att rädda livhanken behöver folk knipa igen och hålla styr på sina knarrande dojjor. Få biofilmer har på liknande vis tagit andan ur en hel biosalong genom att kräva fullständig och öronbedövande tystnad från sin handsvettiga publik.

Det var således inte utan viss förväntan som en kvintett av ringrostiga biokritiker åter äntrade IMAX-salongen inför den 15 månader pandemi-försinkande uppföljaren. Kanske kräver denna sortens anspännings-arrangemang en större publik för att uppnå önskad effekt, men till vilken tröst var detta förlåtande förbehåll när undertecknad lämnade salongen med tom blick och snustorra handflator? Besvikelsen var ett faktum.

Händelserna tar avstamp i efterdyningarna av pappa Lees (Krasinski) död i slutet av den första filmen. I jakt på någon sorts framtid haltar mamma Evelyn (Emiliy Blunt), sonen Marcus (Noah Jupe), den döva dottern Regan (Millicent Simmonds) och det opraktiska, icke-namngivna spädbarnet som förvaras i en ljudisolerad låda, ut i det okända. I ett nedgånget smältverk som tycks hämtat från valfri generisk 80-talsmusikvideo stöter de på Emmett (Cillian Murphy i Trump-lantis-mundering). Kanske kan han fylla patriarken Lees stora kängor i detta familjecentrerade överlevnadsspektakel som ständigt hemfaller åt synnerligen traditionella bilder av amerikansk cowboy-maskulinitet.

Filmen öppnar med en adrenalinstinn återblick till rymdinvansionsdagen då familjen Abbott satt på little league baseball-läktaren i sin pittoreska småstadsidyll när lugnet plötsligt bröts av bindgalna rymdbestar som, till skillnad mot E.T. knappast kommit för att skaffa nya vänner. Spielbergs ande vilar däremot tungt över Krasinskis actionspäckade uppföljare på andra vis. Bakom varje hörn lurar nämligen ett nytt väloljat Världarnas krig- eller Jurassic Park-sceneri. 

Vi fattar, den Bostonbördige regissören hoppas få göra ännu mer storvulen familjeaction, allra helst med sig själv som hjälte. Och som gesällbrev i popcorngenren funkar “Part II” hyfsat. Men som film betraktat har Krasinskis tv-spelsdramaturgiskt sammanfogade “set pieces” mer gemensamt med en åktur på Universal Studios temapark än de rysliga skräckfilmsklassiker som föregångaren så kärleksfullt emulerade.

All originalitet har utan mankemang offrats vid blockbuster-konformitetens altare. Tystnaden, själva nyckeln till den första filmens dragningskraft är ju plötsligt nästan borta. Tomrummet fylls istället med överspel, smetig sentimentalitet och ett erbarmligt genre-soundtrack. Mitt i röran stapplar Emily Blunt omkring som en vandrande bekymmersynka, kanske insåg hon redan på set att makens yviga manus var för dumt. Ännu dummare är överanvändningen av korsklippning som klumpigt trasar sönder varje antydan till anspänning. Man hade köpt dessa skavanker i ett mitt i veckan-avsnitt av The Walking Dead, men om det här är vad vi suttit hemma och väntat i över ett år på så kan vi lika gärna stänga biograferna igen. Den stora älgvandringen har mer nerv än detta billiga halvfabrikats-kraffs.

Klickar man sig fram till filmens lista över minnesvärda citat på IMDb så finns endast ett inlägg sparat till historieböckerna; “RUN!”. Det är ungefär där vi hamnar och det tar verkligen inte många minuter innan jag börjar sympatisera med de svinlacka monstren som bara vill att folk ska knipa käft.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Fler filmrecensioner

Filmrecension: The Voyeurs

"Vackra kroppar gnids mot varandra i takt med att en eskalerande frekvens av huvudlösa repliker skaver mot publikens hörselgångar likt tops utan bomullstopp."