En baskagge ljuder och ett ackord slås till publikens jubel an på distad elgitarr samtidigt som Tilda Swinton intar scenen i A Bigger Splash. Det är en Bowiesque skepnad, med guldfärgad paljettdress, korpsvart hår och ett tjockt glittrande streck målat över ögonen. Men anslagets Ziggy Stardust-vålnad tar aldrig någon ton och på soundtracket tar operetter och The Rolling Stones plats framför Bowie. Kanske är det popikonens nyliga bortgång som gör att jämförelsen inte låter sig viftas bort. Eller är det att Swinton samarbetade med Bowie så sent som 2013, i videon till The Stars (Are Out Tonight)? Det är en associationsloop som dröjer sig kvar när jag lämnar biografen. För har inte stjärnorna just släppts lös i en ohämmad fanfantasi?
Från arenans rampljus förflyttas vi till den italienska ön Pantelleria där Marianne Lane, som Swintons popstjärna heter, vilar rösten efter en stämbandsoperation. Tillsammans med pojkvännen Paul (Matthias Schoenaerts) låter hon dagarna gå i det snustorra, soldränkta landskapet. Ingen ska egentligen veta var Marianne är, men den rofyllda tillvaron upphör tvärt när ett gammalt ex, musikproducenten Harry (en energiskt exhibitionistisk Ralph Fiennes i sitt esse), plötsligt ringer för att meddela att han är på väg tillsammans med sin nyupptäckta dotter Penelope (Dakota Johnson) som i sin tur får agera ställföreträdare för både Elektra och Lolita. Vid en poolkant som för tankarna till David Hockney-tavlan som fått låna filmen sin titel solbadas det oblygt i tryckande hetta, alltmedan den spända rivaliteten skruvas upp. Det är en förförisk historia hämtad från Jacques Derays film Bassängen.
Man kan fråga sig vad som egentligen är så tilldragande med den dekadenta kvartetten. Trots ensemblens samlade karisma – och den är avsevärd – är det svårt att känna något för dem. Istället uppstår en förundrad, fanartad fascination som skapar ett intresse bortom sympati eller identifikation när väldiga egon sätts på display i Luca Guadagninos pigga regi. Den självgode Harry som håller låda och ger sig hän i en entusiastisk påfågeldans till det kitschiga groovet i Stones Emotional Rescue. Marianne som njuter av uppmärksamheten på den lokala karaokebaren. Det är snyggt och svängigt, engagerande utan att bli spännande, liksom både blasé och hypnotiskt. Framförallt är det fantastiskt frivolöst.
Men så smyger sig flyktingkrisens Lampedusa på i berättelsens fond som för att sätta vårt eviga intresse för Marianne och Harrys gelikar i stark kontrast till de väldiga flyktingströmmarna. Det är en diskret moralisk propå som lämnar spröda ringar på det azurblå poolvattnet.
