Bara drygt 15 minuter har gått och jag har redan tappat räkningen över hur många gånger 22 Jump Street har blinkat igenkännande mot publiken, bjudit på ett internskämt eller drivit med sig själv. Mer än att vara en somrig blockbuster-komedi (vilket den också är), är den en enda stor parodi på Hollywoods fascination för uppföljare. Att använda sig själv som föremål för skämt kan visa prov på stor självdistans, men kan, om det överanvändas, också snabbt börja osa av sorglig desperation. Lyckligtvis håller sig 22 Jump Street på rätt sida av gränsen och är befriande ironisk när den rotar bland rasstereotyper i offer/förövare-rollen, plockar isär den traditionella collegedouchen och uppmärksammar publiken på den egna viljan att se samma sak en andra gång.
Precis som i föregångaren har Jonah Hill och Channing Tatum en förvånansvärt bra kemi och sållar sig paradoxalt nog till de bästa omaka-par-poliserna de så gärna skämtar om. Det enda som drar ned betyget är en lite för oinspirerad uppgörelse och en för stor tillit till tjockisskämt och ”titta-hur-homoerotiskt-det-här-är”-scener. Men 22 Jump Street är klart sevärd och en av sommarens bättre komedier.
