Det här är resultatet när en ok artist omringad av påkostad produktion får ett gäng låtar som popsångerskor högre upp på trappan ratat. Den 22-åriga kanadensiskan är kapabel, absolut, men för någon med fyra Grammys i ryggen är plattan riktigt underväldigande, och hitsen lyser med sin frånvaro.
Def Jam/Universal
Frank Ocean – Blonde
Det karaktärsmässiga steget från Endless till Blonde är inte särskilt långt, men det existerar i allra högsta grad. Framförallt ligger skillnaderna i strukturen, men Blonde låter också dyrare och ljudmässigt rikare än sin två dagar äldre föregångare. Något överproducerat arenanummer är det dock långt ifrån. Den soniska rikedomen består mestadels i en omfattande variation på ett fåtal instrument och en, med Frank Ocean-mått mätt, större vokal oförutsägbarhet.
Frank Ocean – Endless
Trots att Frank Oceans perfektionism länge varit vida känd upplevs Endless som ett konstant flöde av spontanitetspräglad musik, som här och var saktar ner tillräckligt för att han ska kunna fullborda en tanke helt och hållet. Den processgrundade musiken kan ses som en audiell version av den spiraltrappa Ocean bygger i albumets visuella del. Ett arbete som inte innefattar den färdiga produkten, utan bara vägen dit.
Recension: Rick Ross "Mastermind"
Rick Ross lyckas återigen bemästra skrytrapen och rör sig mellan skrålflow och lättfotad elegans, på nya "Mastermind".
Kanye West - Yeezus
"Ett beundransvärt experiment"– Amat Levin recenserar Kanye Wests senaste tilltag.
