Jag har alltid gillat den arga Kanye West. Oavsett om det rör sig om ilska över en otrogen flickvän (Blame Game) eller det rasistiska USA (Gorgeous). Därför tog jag emot New Slaves, Yeezus första singel, med öppna armar. En avskalad och rykande uppgörelse med materialism och strukturell diskriminering som produktionsmässigt är raka motsatsen till maximalismen på förra skivan.
Och därför kommer resten av albumet som en sådan besvikelse. Kanye säger nämligen ingenting han inte har sagt bättre förut och sättet han använder referenser och jämförelser med medborgarrättsrörelsen och dess kämpar för att kommentera och rättfärdiga sin egen narcissism gränsar till osmaklighet. Kanske är det medvetet?
Ett större problem är i så fall beatsen som må vara nyskapande men är både intetsägande och rätt otrevliga för örat att lyssna på. Att Daft Punk-produktionerna låter som något som inte skulle platsa på deras senaste skiva och Hudson Mohawkes bidrag som bleka kopior av hans egna släpp är tämligen stora varningslampor. Detta trots att Blood on the Leaves och fantastiska Bound 2 gör sitt bästa för att lyfta helhetsintrycket.
Kanske är det en skiva som likt 808’s & Heartbreak är så pass utanför boxen att den kräver distans innan man kan uppskatta på riktigt? För tillfället är den dock ett beundransvärt experiment som inte gör sig särskilt bra utanför labbet.
