Det karaktärsmässiga steget från Endless till Blonde är inte särskilt långt, men det existerar i allra högsta grad. Framförallt ligger skillnaderna i strukturen, men Blonde låter också dyrare och ljudmässigt rikare än sin två dagar äldre föregångare. Något överproducerat arenanummer är det dock långt ifrån. Den soniska rikedomen består mestadels i en omfattande variation på ett fåtal instrument och en, med Frank Ocean-mått mätt, större vokal oförutsägbarhet.
Med tanke på den senaste tidens trend i tematiskt kraftfulla album samt Oceans återkommande bidrag till samhällsdebatten, är denna, kanske mer regelrätta uppföljare till Channel Orange, överraskande introvert och timid. Också mer excentrisk än konventionellt tillgänglig. Men vad albumet saknar i kommersiell gångbarhet kompenserar det för med ren artistisk briljans, som på exempelvis drömlika Pink + White, och med lekfull innovation, som på kaxiga inledningen Nikes.
