Dogma

Jag vill först göra en sak klar: Om det inte vore för att jag ärsvag för Kevin Smith & Co:s idé hade filmen fått en dödskalle. Den ärnämligen som film betraktat ebarmligt dåligt. Så var det sagt. Men här finns alltså uppslag som är så roande att filmenfår passera som bara dålig. Dessutom är det svårt att hata något som så tillden grad retat upp den konservativa katolska amerikanska kyrkan, och somdessutom har satt Alanis Morissette i rollen som Gud herself. Filmen går ut på att Ben Affleck och Matt Damons fallna änglar, som sparkatsut ur himmelen och hamnat i Wisconsin, får en sista möjlighet attåterinträda. Genom att gå genom portarna till en nyupprättad kyrka i NewJersey ska deras synder förlåtas och de kan åka gräddfilen tillbaka upp ihimmelen. Problemet är bara att denna deras briljanta idé skulle bevisa Gudsfelbarhet och därmed radera ut allt liv på jorden. Alltså måste de hindras,och med Jesus sista levande släkting i spetsen organiseras en udda armé avprofeter, apostlar, demoner och musor i kampen för att rädda världen. Att filmen väckt rabalder är kanske inte så konstigt. Kevin Smith gör sittbästa för att skämta med, ja, faktiskt håna, den katolska kyrkan och attvända upp och ner på dess värderingar om rätt och fel, gott och ont. Och,inte minst, tron på Guds allsmäktighet. Men [I]Dogma[/I] må svära i kyrkan,inte desto mindre tar den faktiskt sin religion, grundtexten för kyrkansmän, på allvar. Filmens problem ligger inte där, och definitivt inte iKevins Smiths research, amatörfilosoferande eller infall, utan i hansoförmåga att begränsa sig. Han kör på som vore varje replikskifte en gåva avgud, och varje scen okränkbart helig mark. Resultatet blir mycket snart bådeoändligt påfrestande och rent nervdödande långtråkigt. Trots att det påpappret säkert såg ut som en fantasieggande kontroversiell idé.