Jay & Silent Bob

Roger Wilson 23:33 11 May 2002
När Kevin Smith gjorde sin förra film [I]Dogma[/I] lyckades han få katolska kyrkan på halsen, som kraftigt opponerade sig över bilden han gav av katolicismen. Med sin nya film lyckades han istället få de amerikanska homorättsorganisationerna emot sig. Det var bögskämten i [I]Jay & Silent Bob[/I] som fick organisationen GLAAD (tänk er en mediebevakande variant av RFSL, fast ännu tristare och mer rabiata) att ta illa upp. Den politiskt korrekta humorlösheten fick därmed ett nytt ansikte, men framför allt sattes fingret på problemet med Kevin Smith. Hans filmer är nämligen oförblommerat grabbiga, men med en viss ironisk undertext. Det är visserligen troligt att många ur den mer machobejakande delen av publiken missar den, men den finns där. Sedan kanske den inte är tillräckligt avancerad för de mer analytiskt sinnade, för det går knappast att anklaga Kevin Smith för att vara en stor intellektuell talang. Han är däremot New Jerseys motsvarighet till Baltimores John Waters, och precis som Waters har han skapat ett eget universum, i Smiths fall med starka influenser från geekvärlden inom film och serier, och med en humor och referensonani som passar den publiken. Och det finns alltid en sorts grabbig humanism i botten. I sina senare filmer har Smith bearbetat olika för honom angelägna frågor. [I]Chasing Amy[/I] var hans funderingar kring upptäckten av den bisexuella kvinnan. [I]Dogma[/I] hans version av religiöst grubbleri. Den här gången är fokuset betydligt snävare, det handlar mest om Kevin själv, och hans filmer. Och kanske är det därför en film, som i ännu högre grad än tidigare, vänder sig till de redan frälsta. Jay och Silent Bob är återkommande figurer i alla Smiths filmer, Jay är en inkarnation av några av mänsklighetens mest osympatiska sidor - elak, ondskefull, homofob och ignorant forcerar han berättelsen framåt medan regissören Smith, i Silent Bobs skepnad, storögt iakttar sin skapelse. Den här filmen ska dock vara den sista med figurerna, och därför är handlingen fylld med extra mycket meta-smith när Jay och Silent Bob tar sig till Hollywood för att stoppa en filminspelning om superhjältar som påminner om dem. På vägen möter de lättklädda kvinnor, idiotiska poliser, smarta försökdjur och sjåpiga filmstjärnor. Komedin rör sig i ett landskap av enkla sex- och pruttskämt, elaka filmnördar som skriver ondskefulla inlägg på nätet, narkotiska preparat och Ben Afflecks karriär. Väl på plats i Hollywood trycks det in cameo efter cameo, med Mark Hamill som den onde superhjälten The Cockknocker som höjdpunkt - du behöver inte vara rädd för att missa den, Smith fryser bilden och lägger in en förklarande text när Hamill kommer i bild. På många sätt är det här Smiths mest korkade film sedan [I]Mallrats[/I], men jag skrattar ändå ganska mycket. Framför allt åt bögskämten. Efter filmen finns ändå två frågor jag måste ställa mig. 1. Kommer Prince gamla polare i The Time att få en renässans nu? Och 2. Hur kunde snubbarna i GLAAD missa det uppenbart homoerotiska förhållandet mellan Jay och Silent Bob?
Jay and Silent Bob Strikes Back
Skådespelare: 
Regi: 

Fler filmrecensioner