Dimman lättar. Utan parenteser runt sitt artistnamn har Bill Callahan hittat tillbaka till den koncentration som under några år fattats på Smogs allt rutinmässigare skivor. Nu väljer han de enklaste ackorden och skruvar ner volymen så att den försiktiga men suggestiva akustiska gitarren och de nästan ohörbara trummorna knappt går att ana. På skivans bästa spår [I]The Well[/I] adderar han dessutom
Smog
SmogBill Callahan och hans alter ego Smog har suttit stilla på en av USAs musikaliska prispallar med inte så mycket som ett krökt hårstrå på huvudet medan kollegor -- såväl geografiska (Tortoise) som besläktade (Will Oldham) -- har fallit och rest sig genom bra skivor, ojämna skivor, onödiga sidoprojekt och allmänt dåliga tider. Men lika säker som Callahans genomskinliga narcissism har hans förmåga at |
Dongs of SevotionÄrligt talat. Bill Callahan är inte så märkvärdig. En kille som mumlar när han sjunger, gör sånger som låter likadana, släpper en skiva nån gång om året och inte gör så mycket väsen av sig i övrigt.
Ändå -- eller snarare just därför -- tog han mig med storm för ett antal år sedan med sin [I]Julius Caesar[/I]-LP. (Nä, jag tvivlar på att det är hans bästa eller att den skulle ta mig med storm idag, |
