Årets julklappsretro 1
John Cales främsta inkarnation? Man kan argumentera för perioden som Velvet Undergrounds mest innovativa medlem. Eller tiden som livsfarlig punknestor och dito producent. Eller senare års elektroniskt kreativa popkompositör. Eller till och med åren som avantgardistisk John Cage-student i New York under det tidiga 1960-talet. För undertecknad är han dock som allra störst i den här allra mest avskalade situationen, ensam med sin ihopfällbara flygel.
När John Cale spelade in Music For A New Society befann han sig den djupaste av sina många livskriser. Det bidrog till att göra skivan till hans allra bästa under en 50 år lång karriär, och hans allra mest oroande. Men själv var inte nöjd nöjd med produkten, så med dagens elektroniska och digitala möjligheter tillgängliga bestämde han sig för att spela in hela skivan igen.
Kultartisternas kultartist visar var oväsendeskåpet ska stå.
Problemet med en klassicist är att när han tittar på ett träd är det allt han ser, han målar ett träd. När han tittar på himlen frågar han inte varför, han bara målar en himmel.
John Cale placerade uttalandet i Andy Warhols mun på [I]Songs for Drella[/I], men det är lika sant för den evigt nyfikna och moderna walesar
John CaleAtt John Cale är en angelägenhet för ytterst få kommer tyvärr inte att förändras av dessa njutbara sånger, där varma elektroniska experiment med tunga beats - även Wales vackraste baryton har upptäckt Pro-Tools - samsas med tonsatta essäer, gitarroväsen och atonal violin, i samarbete med Lemon Jellys Nick Franglen. |
