Problemet med en klassicist är att när han tittar på ett träd är det allt han ser, han målar ett träd. När han tittar på himlen frågar han inte varför, han bara målar en himmel.
John Cale placerade uttalandet i Andy Warhols mun på [I]Songs for Drella[/I], men det är lika sant för den evigt nyfikna och moderna walesaren själv. Han må ha fyllt 61, men han har inte tid över för vare sig jämnåriga rockveteraners tröttsamma nostalgi eller att gräva sig längre och längre ner i sin lilla privata grop, som gamla kollegan, hatkärleken och downtown-grannen Lou Reed.
På sin första fullängdssamling låtar på sju år - även om soundtracks till konstnärliga franska filmer har duggat tätt - har han hämtat inspiration från Beck och Beta Band, och samarbetar tätt med Lemon Jellys Nick Franglen. Deras samarbete blir på [I]Reading My Mind[/I] lika poppigt som senast Brian Eno fanns med i bilden på [I]One Word[/I] för 13 år sedan, men oftare blir det betydligt mörkare och hårdare. Med Pro-Tools tätt intill den legendariska violinen får i grunden mjuka poplåtar som Archimedes ett hårt elektroniskt beat, och blir som Zen till mörk digital funk.
DJ Shadow kommer att kasta sig över de samplade jazztrummorna i [I]Look Horizon[/I], om han bara står ut med att en nära nog pensionär kör över honom i modernitet. För John Cale är årets modigaste veteran, naturligtvis. Och [I]HoboSapiens[/I] är tveklöst en av årets skivor.Skivbolag:
Artist:
