Att se på Lana Del Rey är att riskera att bli bländad. Att skriva om henne är att göra de mest vanliga orden främmande. Att lyssna på Lana Del Rey är att vaggas in i nihilism och glömska. Det är tydligt att beundran för Del Rey handlar mer än om bara musik. Älskad, dyrkad och hatad, Lana Del Rey är ett livs levande mytologiskt väsen.
Lana Del Rey
Musikrecension: Lana Del Rey – Norman Fucking Rockwell
"Norman Fucking Rockwell är ett vykort från 50-talets Amerika."
Lana Del Rey - Lust For Life
Förlåt, men jag finner Lana Del Rey så fruktansvärt ointressant. Missförstå mig inte, jag förstår att ledsna plutiga läppar och släpande röst säljer skivor, men det är så många lager melankolisk image över allt hon gör att jag har svårt att se igenom dem och ge musiken någon ärlig chans. Fortsatt nostalgisk över en tid hon aldrig upplevt flirtar Del Rey med klassisk americana. Det är gamla bilar, svartvita bilder och en glamorös tragisk estetik som genomsyrar allt hon rör vid - men för mig känns det bara kalkylerat och krystat.
SKIVRECENSION: Lana Del Rey – Honeymoon
"Kroniskt melankolisk och hög på morfin." Sara Berg om en beroendeframkallande skiva.
Kanye West och Lana Del Rey till Bråvalla
Bråvallafestivalen fortsätter släppa det ena tunga namnet efter det andra – idag: inga mindre än Kanye och Lana.
Lana Del Rey - Born to Die (The Paradise Edition)
"Den amerikanska drömmen är fortfarande glamorös men destruktiv"– Holly Astera recenserar del Reys förlängning av debuten.
Lana Del Rey - Born To Die (Deluxe Edition)
Med tanke på hur många popstjärnor vi redan har så känns en anti-popstjärna som Lana Del Rey helt rätt i tiden.
