Förlåt, men jag finner Lana Del Rey så fruktansvärt ointressant. Missförstå mig inte, jag förstår att ledsna plutiga läppar och släpande röst säljer skivor, men det är så många lager melankolisk image över allt hon gör att jag har svårt att se igenom dem och ge musiken någon ärlig chans. Fortsatt nostalgisk över en tid hon aldrig upplevt flirtar Del Rey med klassisk americana. Det är gamla bilar, svartvita bilder och en glamorös tragisk estetik som genomsyrar allt hon rör vid - men för mig känns det bara kalkylerat och krystat.
Skivan består av samma spår 14 gånger, med titlar som Heroin och White Mustang. Duetten Lust For Life med The Weekend har ett förhållandevis härligt hypnotiserande sound, men låter som Bat For Lashes gjorde för tio år sedan och är egentligen inget nytt.
För vissa människor är Lana Del Rey en gudinna, och den här skivan kommer inte förändra det. Av vad en kan utläsa i kommentarsfälten under de redan nu släppta singlarna så är hennes trogna fanns mer än nöjda. Hoppas att de ramlar över Nancy Sinatra någon gång istället.
