Lana Del Reys nya skiva är som en nyktrare kompis till hennes Honeymoon som släpptes 2015. Det emotionella och elegant släpiga finns kvar, medan de dimmiga opiumångorna är borta. Dessutom är hon oerhört ordvitsig, litterärt svängig och textmässigt finurlig. Hon droppar referenser till låttitlar, leker med rim och betoningar, på ett nästan teatralt och scenpoetiskt vis. Över nio minuter långaVenice Bitch är inte bara en ordlek och en rimstuga, utan även lent luftig och svärmande sockersöt. Hope is a Dangerous Thing for a Woman Like Me to Have – But I Have it låter som Dolly Parton minus countryn.
Norman Rockwell var en amerikansk vardagslivsillustratör, verksam omkring första halvan av 1900-talet. Norman Fucking Rockwell är ett vykort från 50-talets Amerika, där kärleken är svår och flyktig. Det är nostalgiskt och romantiskt, men inte smetigt. Skivan är dock lite väl lång och hade mått bra av att bantas med ett par låtar; mot slutet blir ljudbilden lite för välbekant. Men jag förstår att det hade varit svårt att välja vilka.
