Vilket antiklimax!

Så har man då hört den. Skivan Morrissey-fans gått och väntat på i sju år - [I]You Are the Quarry[/I]. Jag har klarat mig rätt bra på killens gamla material, men peppet var hursomhelst stort och hårt när Sveriges samlade Morrissey-fantaster med skivbolagskontakter stegade in på BMG:s kontor i Gamla Stan. Det var jag, Terry Ericsson, Magnus Carlson som inte kunnat sova på hela natten, Sebastian Suarez-Golborne som snart ska intervjua the man himself i London, Markus Larsson från Aftonbladet, killarna bakom Moz-klubben The Farm som skakade som ett par asplöv och fan och hans mozter. Andres släntrade in sent, det bjöds på öl och ett inledningsanförande från den engelska skivbolagskillen som såklart tyckte att skivan var det bästa Morrissey släppt ifrån sig. Typ. På Morrissey-solo.com fanns det häromveckan en poll där man fick uppskatta hur lång tid man trodde det skulle ta för en att komma på vad man tyckte om skivan när man väl hade den "in your hot little hands". Jag klickade på 1 vecka vilket visade sig vara vinnaren med 34 procent. God tvåa blev "I like it already and it's not even out yet" på 22 procent. Nu har jag alltså, efter en (1) lyssning, en väldigt bestämd åsikt om att ni inte ska vänta er en [I]Vauxhall and I[/I] (å andra sidan, vem hade trott det?), att ni inte ens ska vänta er en [I]Maladjusted[/I] och att ni absolut inte ska vänta er en [I]Southpaw Grammar[/I]. Den sistnämnda hade någonting väldigt udda över sig som Morrissey snuddade vid (via ett treminuters trumsolo bland annat) och sen aldrig kom tillbaka till - kanske lika bra det. [I]You Are the Quarry[/I] har musikaliskt en rätt jobbig storvulen ljudbild skapad av en rätt känd producent som härmed infriar det jag och flera med mig befarat: Jerry Finn, of Blink 182- and Green Day-fame, har gett den här skivan en massa ljud Morrissey hade klarat sig utan. "I wanted a louder sound for this record", har Moz sagt. Han fick också nån sorts balearic-rock (var det inte acid-knorr vi hörde?) i den nya och sämre versionen av [I]I Like You[/I] som funnits ute på live-bootleg ett tag och en George Michael-produktion á la [I]Older[/I] på [I]I'm Not Sorry[/I] (som även kommer med ett tvärflöjtssolo!). I övrigt så är en hel del här rätt annorlunda om man varit van vid och älskat Steve Lillywhites jobb på de tre senaste Morrissey-albumen och inte tycker att rader som "she told me she loved me, which means she must be insane" har med Robbie Williams-pampiga ljudkulisser att göra. Men. Tänk dig ett rum där skivbolagsfolket till vänster spelar lufttrummor och stampar takten allt de kan, Andres Lokko och Weeping Willows-Magnus småmyser mittemot, stämningen är så förväntansfull it hurts och anteckningar förs snabbt ner på block från 15 pennor vars ägare mer än allt annat önskar att de kunde få med sig ett exemplar hem. Den lyssningen kanske inte borde räknas? Trots det så litar jag på mitt omdöme då jag suckar åt den långa meningslösa [I]Come to Camden[/I] och hurtigrocken i [I]How Could Anybody Possibly Know How I Feel[/I]. Två spår som på förhand varit favorittippade på grund av deras titlar. Som tur är så hittar jag en hel del fantastiska textrader jag klottrar ner: "I have forgiven Jesus For all the love he placed in me When there's no one I can turn to for love" Från [I]I Have Forgiven Jesus[/I]. "The woman of my dreams She She never came along The woman of my dreams Well There never was one" Från [I]I'm Not Sorry[/I]. "In America It brought you the hamburger Well America You know where you can shove that hamburger /.../ But where the president is never black female or gay And until that day You have nothing to say to me" Från [I]America Is Not the World[/I]. Och när jag nu skriver ner de här raderna så längtar jag tills jag får skivan i min heta hand och kan ta ett snack med den, bara den och jag. Jag må vara småskeptisk nu, men vi ses ju snart i Manchester, Hultsfred och Roskilde. Trots att du verkar ha hittat en halvny musikalisk väg att vandra.