Varför är inte journalistyrket hett längre?

De senaste tio åren har allt färre sökt sig till journalistutbildningarna. Anna Bergengren frågar sig varför.

I en scen ur den gamla kultserien Spung håller karaktären Pelle på att krevera när han, en ung aspirerande musikjournalist, får syn på sina stora idoler: Andres Lokko och Jan Gradvall, på Sturehof i Stockholm. Scenen påminner oss om en annan tid, en tid där yrket journalist innebar credd och hög status. Under 00-talet var Fredrik Strage husgud i varje medveten stockholmares hem. Nu har vi nästan glömt att fanns en period då såväl journalisten Fredrik Virtanen som krönikörerna Ronnie Sandahl och Marcus Birro var ständigt aktuella, innan de cancellerades eller helt enkelt bara försvann från mediabruset. I flera fall på grund av feministiska strömningar som skvallrade om att de kränkta gubbarnas era var över. Det var dags för Kakan Hermansson, Linnéa Claeson och Gina Dirawi att göra entré i rampljuset.

Men vad hände med den där eftertraktade journalistrollen? Det som alla ovan nämnda män har gemensamt är ju att de skrev i tidningen, och att det var en stor del av deras odiskutabla coolhet. Deras motsvarigheter idag identifierar sig knappast som journalister, kanske inte ens krönikörer. Influenceryrket har tagit steget in på arenan och är det nya heta sedan flera år tillbaka, och det domineras av tjejer. Oavsett om man tjänar sitt levebröd på TikTok, bloggsamarbeten eller till och med slänger med ett författarskap lite sådär vid sidan av, så har nog aldrig vare sig Kenza eller Elsa Billgren funderat på att kalla sig journalist.

Att det blivit ”ute” att utbilda sig till, eller jobba som, journalist, är inte bara en vag känsla hos flera av oss, utan ett faktum. Bonnier News, som äger både DN och Expressen, kallade tidigare i år till krismöte på grund kompetensbrist. Främst är det sommarvikarier till tidningarna som saknas, men duktiga medarbetare är svåra att få tag på även resten av året. GP:s kulturchef Björn Werner berörde också ämnet i en krönika i maj 2022, där han nämnde att även journalistutbildningarna gapar tomma. Varför? Också Werner är inne på att influenceryrket är det nya heta, samtidigt som både han och Elsa Falk på Bonnier News menar att osäkra anställningar och avsaknad av trygghet kan ha med saken att göra. Jag tänker att samma otrygghet lär väl finnas i att anställa sig själv som influencer, men coolhetsfaktorn är såklart 100 gånger högre och det kanske gör det värt risken. Att synas och höras är definitivt fortfarande inne, bara i en ny form än förut.

Vi backar bandet några decennier. Jag är själv uppvuxen i ett journalisthem. Faktum är att de flesta vuxna jag kände när jag var liten på nittiotalet arbetade på tidning. Mamma, pappa, deras vänner, till och med farfar. Har det satt några spår i mig? Jag har alltid tänkt att det inte påverkade mig märkbart, förutom att jag fick lära mig att stava rätt och ha hyfsad koll på läsförståelse och källkritik. Jag hann i och för sig jobba både som ungdomsreporter på tidningen och ha ett sommarjobb som radiopratare på den mycket lokala radiostationen för en lön på 47 kronor i timmen innan jag lämnade småstaden för Stockholm, Sturehof och Andres Lokko. Men absolut inte för att bli journalist! Mitt yrkesval har då åtminstone aldrig påverkats av min bakgrund, tänker jag än idag.

"Vi gick in i 'alla är journalister'-eran och har aldrig hittat ut igen"

Det är nästan 15 år sedan nu, och mycket har hänt sedan dess. Vad beror journalistbristen på? För att undersöka saken vidare så frågade jag ett par journalister vad de tror kan vara orsaken. Joel Jonsson, journalist på Göteborgs-Posten tror att situationen är ett resultat av en pågående kris inom branschen, som beror på dåliga arbetsförhållanden i kombination med att fackföreningarna inte är tillräckligt stridbara. Det har lett till att förtroendet för media och tidningar över lag sjunkit bland unga, och att det såklart spelar in i varför utbildningarna gapar tomma. Journalisten och författaren Sebastian Mattsson är något mer hoppfull. Han tror att dagens unga inte så mycket har skapat en trend, som att de har följt den äldre generationens råd och förutsägelser om ”tidningsdöden”. Något som han dock påpekar fortfarande inte har inträffat, så möjligtvis var domedagsprofetian lite överdriven. Visst, branschen kanske är haltande, men inte döende, menar han.

Samtidigt nämner både Jonsson och Mattsson en annan faktor som de tror spelar in. De är inne på samma spår som Björn Werner är i sin krönika.
– Mediavärlden är otroligt föränderlig, och jag tror att det lockar mer att bli influencer och dansa på TikTok, säger Joel Jonsson. 

Sebastian Mattsson tror också att de ökade möjligheterna att bli publicerad på flera olika sätt spelar in. Förr var det något som var få förunnat, att få synas och höras i media. Att bli journalist var en av få vägar dit. Nu för tiden finns det många fler kanaler för den som vill nå ut med sitt innehåll.
– Vi gick in i ”alla är journalister”-eran och har aldrig hittat ut igen, säger han. 

Där sa han något intressant. Kan det vara en bidragande faktor till trenden? Att alla kan vara journalister idag? När jag växte upp fick jag höra från mina föräldrar att på deras tid var det lätt, men idag måste du ha en lång utbildning för att kunna bli journalist. Vem som helst kan inte spatsera in på en redaktion och få jobb som reporter på tur och duktighet, så som till exempel min pappa gjorde. Har pendeln svängt tillbaka nu, med de publiceringsmöjligheter som finns idag? Kan vem som helst vara en grävande reporter?

Jag tänker till exempel på de gräv som gjordes om Dumpen under våren, de självutnämnda pedofiljägarna som till en början hyllades men som sedan visade sig arbeta med både tveksamma och skadliga metoder. Nu, månader senare, döms de ut på kultursidorna i Expressen, men från början var det privatpersoner med stora twitterkonton som gjorde grovjobbet – med trakasserier och hot som följd. 

Ett något mindre riskfyllt exempel på egna gräv är bloggen Bloggbevakning, som drivs av privatpersonen Camilla Gervide som har gjort det till sin uppgift att granska influencers. Det är framför allt bristen på reklammarkeringar i sponsrade instagraminlägg som ska fram i ljuset, och i värsta fall anmälas till Konsumentombudsmannen. De aktuella profilerna har ofta ”sökts för en kommentar” men inte svarat. Ibland läggs hela sms-konversationer ut. Det är granskande, det är grävande, och till synes med noll journalistutbildning i bagaget. Självklart på gott och ont.

Så, kanske är journalistyrket inte dött. Kanske håller det bara på att hitta nya vägar, krångla sig förbi kraven på utbildning och annat jobbigt för att få chansen att göra en samhällsinsats eller bara synas och höras, så som människor har velat göra i alla tider. Kanske inspireras skribenter till den grad av influencers och bloggare, att vi kräver något så stort som att få styra över vår egen tid. Köra eget, vara frilans, skriva böcker vid sidan om. Kanske göra ett samarbete då och då för att dryga ut kassan. Och så slås jag av en tanke. Nu har jag skrivit en undersökande text och kommit fram till en slutsats. Jag har till och med intervjuat minst två personer. Jag har grävt. Kan det vara så att… 

Håller jag på att bli journalist, trots allt?