Anna Bergengren om alla vegetarianers skräck.
”Men vad äter du då? Sallad? Det finns ju inga bra alternativ till kött.”
Den medelålders mannen bredvid mig i hotellobbyn ser skeptisk ut. Det är 2015 och vi är på konferensresa med jobbet. Att en äldre manlig kollega ifrågasätter att en yngre tjej är vegetarian är naturligtvis inget konstigt. Det konstiga är att hans argument verkar vara från nittiotalet? Alternativen till kött är många vid det här laget. Soja, quorn, tofu, oumph. Tempeh är också på väg in på arenan. Det är inte svårt att vara vegetarian på 2000-talet.
Rättelse – det BORDE inte vara svårt att vara vegetarian. Ändå stötte jag under mina tolv år som icke-köttätare på en del hinder. Att bli serverad en kvart efter att alla andra fått sin mat under större tillställningar var ett av dem. De ovan nämnda äldre männen som suckade och himlade med ögonen åt ens matpreferens var ett annat. På en jobbmiddag vid ett helt annat tillfälle var restaurangen helt inställd på att servera mig enbart en grönsallad. Alltså isbergssallad, gurka och tomat med lite dressing på. Den gången räddades jag av min kvinnliga chef som vid deras förvånade: ”Jaha, hade du velat ha något mer?” ropade: ”Ja, MAT! Vegetarisk MAT!”
Framför allt fanns det en sak som störde mig. Auberginen. För trots alla, i min mening riktigt goda, köttsubstitut som tidigare nämnts så verkar det finnas en fruktansvärd missuppfattning bland köttätare – att vegetarianer ÄLSKAR aubergine. Jag kan inte räkna alla gånger jag varit på restaurang eller bortbjuden på middag hos personer som själva äter kött, sett de övriga vid bordet få in varsin god kycklingrätt eller en fräsch lax, undrat vad för smaskigt jag själv skulle bli bjuden på (soja, eller kanske quorn, eller tofu, ja ni kan det där nu) och fått in… en slemmig aubergine. Stekt aubergine, grillad aubergine, auberginegratäng, auberginelasagne. Den där dumma grönsaken förföljde fan mig i över tio års tid och det var bara att le och äta och låtsas vara tacksam över att det fanns ett så trevligt och hälsosamt vegetariskt alternativ, men inombords rasade jag. Kanske delvis för att alla som sagt fått sin mat en kvart innan mig och jag började bli rejält hangry. Men framför allt för att jag… Nej jag vågade aldrig säga det här rakt ut under de där tolv åren, men jag GILLAR INTE AUBERGINE.
Jag blev vegetarian 2010 efter att ha sett en sån där hemsk video på djur som far illa. Jag kände mig som en mycket god människa när jag bytte ut leverpastejen mot philadelphiaost och började beställa sojakorv i gatuköket efter krogen. En gång när jag under en utekväll fick för mig att min beställning blandats ihop med någon annans och jag råkat äta lite kött så grät jag hela vägen hem. Jag tänkte på grisarna. Oj vad synd det var om dem. Oj vad omtänksam jag var. Altruistisk rentav. Djurens frälsare. Kort sagt en ung, och mycket störig person.
Med tiden blev vegetarianismen mer en vana. Inget jag tänkte särskilt mycket på, förutom när den där auberginen dök upp. Eller när jag såg någon äta leverpastej. Jag var väldigt kräsen som barn, och är i princip uppvuxen på leverpastejmackor med gurka. Inget annat kött var så svårt att skiljas från som leverpastejen. Men i slutändan var det inte något pålägg som fick mig att falla tillbaka. Det var en avsmakningsmeny. Det hade hunnit bli 2022. Som så många gånger förr var jag ute och åt med jobbet. Vi skulle äta många snygga små olika rätter med tillhörande dryck, och på menyn stod bland annat vitlöksmarinerade miniatyrlammspett och en liten stek med pommes frites.
”Kan jag få be att se den vegetariska menyn?” frågade jag.
”Javisst”, sa servitören.
Och där var den igen. Den där jäveIn. I svarta, sirliga bokstäver mot en äggskalsfärgad bakgrund. I stället för lamm och stek – ”Friterad aubergine”.
Jag tog köttmenyn och det var ett beslut som jag aldrig har ångrat. Kanske hade tanken på att sluta vara vegetarian grott i mig ett tag. Eller kanske, och jag säger verkligen bara kanske, så hade jag lite hjälp på traven. Jag kan inte vara säker på att det var därför jag hade extra cravings efter kött den kvällen, eller om det var därför som tanken på slemmig äggplanta fick det att vända sig ovanligt mycket i magen. Men nio månader senare föddes min son, och vi äter leverpastejmacka till frukost varje morgon.
DET HÄR ÄR AUBERGINE
En potatisväxtart som även går under benämningarna äggplanta och äggört.
Den har länge varit populär såväl kring Medelhavet som i södra Asien. Men på senare år har den blivit allt mer vanlig i det svenska köket.
Den kan ätas stekt, rostad, bakad, kokt, gratinerad eller panerad. Eller varför inte i en wok?
En normalstor aubergine väger mellan 300-700 gram, men exemplar så stora som över tre kilo har dokumenterats.
Auberginen har högt järninnehåll och är även rik på kalium, magnesium, koppar, kalcium och folsyra.
