Människan är komplicerad, har valv efter valv inom sig. Utåt tar det sig uttryck i det mesta – alltifrån dekonstruerade maträtter (öppna lasagner!) och minimal techno till komplicerade regler för klädseln.
En del vill vara ädla (läs: korkade) och säga att det är insidan som räknas, trots att det är en total lögn. För just klädseln, eller vår ”stil” för att innefatta mer än bara vilka skor vi har på oss, är såklart ett av de mest effektiva sätten att signalera vår persona – men också vårt värde.
Ni vet, så att butiksbiträden vet ifall de ska behandla oss väl eller följa efter oss, så att tulltjänstemän vet om de ska stoppa oss och som av en slump kolla igenom just vår väska, eller om man ska våga hyra ut sin lägenhet till oss. Det finns såklart andra faktorer bortom plaggen, läsningar kring kön, rasifiering, kroppens fysiska egenskaper.
Men i detta virrvarr av koder, material och signaler finns det en sak som stör mig mer än själva grundpremissen, alltså att vårt värde bestäms av hur vi ser ut, och det är klä ner sig-grejen.
Jag pratar inte bara om trasiga jeans, det ens föräldrageneration ser som det yttersta uttrycket för människoförakt. Inte heller om punkare, emos (även om man kan säga saker om vilka som lockas till vilka subkulturer). Jag pratar om min egna hemvists tönteri; fan, vad medelklassen alltid ska hålla på.
Har mer förståelse för överklassen, de spelar som vanligt i en annan division. Att man ska gå runt i slitna plagg som luktar malkulor och som man hittat på sin farfars vind (förlåt, menar slottsvind!) för att visa att man inte är nyrik. Det är töntigt men det är i alla fall inte ängsligt.
Men alla dessa identitetsuttryck som medelklassen håller på med, specifikt i innerstaden eller gentrifierade närförorter, ni vet, där taxifik byts ut till juicebarer. Det kan kännas inaktuellt att prata om normcore, alla har gått vidare, ingen drömmer längre att se ut som Jerry Seinfelds onda tvilling, men den inställningen hänger kvar. Att klä ner sig, klä sig som en parodi, klä sig som man föreställer sig att någon annan i en annan tid eller verklighet klär sig.
På samma sätt som intellektuella ska signalera att de är för smarta för att bry sig om värdsliga ting. Som alltid ska bära smått sjaskiga, alltid tråkiga kläder, visa: jag är hjärna, inte kropp. Struntsamma att plaggen alltid är design, kostar flera tusen. Skjortan ska se sliten, ostruken ut, ungefär som om den misshandlats i tvättmaskinen, fast den är utsökt konstruerad av någon nisse på Our Legacy. Glasögonen är fula för att visa att man är för smart för att vara sexig. Det uppfattas som sexigt.
Att man istället för att vara normativ, just det man värjer sig mot, konstruerar nya normer, vars enda skillnad är att de nästan är omöjliga för utomstående att förstå sig på. Det skulle kunna vara subversivt men det blir alltid tvärtom, för det enda det gör är att befästa olikheter. Visa att man har råd att klä ner sig, har råd att låtsas att man struntar i hur man ser ut. Det enda det säger: man har andra tillgångar som backar upp en. Det handlar fortfarande bara om status.
Det är först när man börjar förlora saker på riktigt som vi kan börja snacka. Men rika unga som klipper pottfrisyrer och går runt i Fila-tights kommer inte att bli rasprofilerade, nekade inträde eller ses som samtida kickers. Behöver inte vända på slantar eller känna ångest när de börjar på högskolan. Det är bara en utflykt, en dröm, en lek med något annat. I slutändan mest ett hån.
Läs även: "Alla sjunger med i Everyday I'm Hustlin' medan blattar nekas i dörren".
