Första gången var jag en nioårig nobody. Vi bodde på tredje våningen på Vimmerbyplan 27 i Rinkeby. Mamma sprättade upp kuvertet som var adresserat till pappa. Hon läste på den svenska hon nyss fått lära sig:
'DITT SVARTSKALLESVIN, OM DU INTE TAR DIN FAMILJ OCH LÄMNAR LANDET INOM 24 TIMMAR DÖDAR VI ER'.
Vi förstod inte alla ord. Vad var ett 'svartskallesvin'? Vad hade vi gjort? Mina föräldrar var anonyma, apolitiska grekiska invandrare. Två städande skuggfigurer. Mamma föste in mig och min lillasyster Sofia under köksbordet, låste ytterdörren några varv och tog bussen till polisstationen i Vällingby. Vi satt där, på plastmattan under furubordet och viskade för att ingen skulle höra att vi var hemma. Tänk om de dödat pappa. Eller mamma. När låset vreds om efter vad som kändes som en evighet klämde vi ihop oss ännu mer. Mammas tunga suck blev vår första utandning. Hennes ord minns jag som igår: 'De kan inget göra. Så vi får vänta och se.'
Föga anade jag att detta skulle bli the story of my life: väntan och vakuum efter hot och hat, uppgivna suckar över samhällets axelryckningar.
Nästa handskrivna hotbrev kom på posten efter att jag medverkat i en debatt hos Robert Aschberg. Jag var tonåring och aktiv i flera föreningar. Brev adresserade till ”Alexandra Peskel Rinkeby” hittade mig tack vare den ambitiösa brevbäraren med lokalkännedom.
Varenda, på den tiden sporadiska, mediala medverkan följdes av liknande hot och hat. I breven redogjorde anonyma avsändare för vad som väntade mig. Det var våld och våldtäkter, övergrepp och mord. De skulle skära av mig tungan, knäcka mina knäskålar, jag skulle förvandlas till en oidentifierbar blodpöl. Jag visade aldrig hoten för mamma eller någon annan. Känslan av att jag måste ha provocerat fram eller förtjänat detta klibbade sig fast.
Som ledamot i Civildepartementets och Europarådets antirasismkampanj Alla Olika Alla Lika fick jag för första gången träffa SÄPO, som gav oss ett direktnummer till polisen. En ledamot hoppade av direkt efter ett hot mot hens dotter.
Sedan tidigt nittiotal har hat, hot, hån och mikroaggressioner förgiftat min vardag.
Med mitt första programledarjobb i det mångkulturella magasinet Mosaik i SVT rasade hatet in. Tillsammans med ett fåtal andra blev jag projektionsyta och måltavla för allehanda aggressioner.
Varningar om förestående NACKSKOTT, STRAFFKNULL och GRUPPVÅLDTÄKTER strömmade in.
Efter tjugofem år i mikroaggressionernas marinad ser jag vissa mönster. Invektiven har förändrats genom åren. Först var jag SVARTSKALLEHORA, SPAGGEPARASIT, BLATTEFLATA. Sen blev jag JUDEHORA, därefter MUSLIMHORA, därefter BABBEHORA. Efter Lasermannens mord kom varningar om att jag var hans nästa offer. Efter Breiviks terrorattacker kom ord som KULTURMARXIST och KOMMUNISTHORA. Med Greklandskrisen blev jag PARASITERANDE GREKHORA. Hat- och hot-avsändarna verkar i alla fall hänga med i nyhetsflödet. Deras våldsamma vokabulär består oftast av sammansatta ord som effektivt väver ihop sexism och rasism. Och HBTQ-fobi, islamofobi, antisemitism, antiziganism, allofobi, mixofobi, misallodoxi, xenofobi och allt vad hatet heter.
Trots att jag ofta berättat om detta i intervjuer har få reagerat. Inte ens när bilder på beväpnade nazister utanför min hemdörr publicerades i Sveriges största kvällstidning blev det någon diskussion om rasismens rivmärken och dess konsekvenser. Debatten kom istället att handla om helt andra saker. Inte förrän svenskklingande namn drabbades lyftes hot- och hatkampanjerna till att handla om hot mot demokratin och yttrandefriheten. Så länge det bara var vi som drabbades sågs varken strukturer eller anledning är att se fenomenet som ett allmänt samhällsproblem. Det subtila budskapet var att vi fick skylla oss själva, att vi sannolikt förtjänat och provocerat fram detta. Ungefär som i våldtäktsdebatten, som alltför ofta ifrågasatt och misstänkliggjort offren. Vi var så bortom normen att normen inte behövde bry sig eller bekymra sig. Signalen var solklar – ni är inte vi. Ni är inte den svenska demokratin. Hoten mot er är inte hot mot oss alla.
Jag minns en ledarartikel i en morgontidning i slutet av nittiotalet. Där stod det att läsa att ett hot mot ett svenskklingande namn var ett hot mot det fria ordet och demokratin. Det visade att vi inte var lika mycket värda. Att vår fruktan inte var fruktansvärd nog. Att vår utsatthet inte var utsatt nog. Att våra sorger inte var sorgliga nog. För att räknas.
Tig, sa de som hotade och hatade.
Tig, sa poliser, chefer, experter när jag talade om hat och hot i media.
Tig, sa rådgivare som sade sig värna om min karriär.
Tig, sa mamma som värnade om mitt liv.
Och jag teg för att inte verka feg, ynklig eller självömkande. Jag teg för att jag själv valt min väg och var beredd att betala priset. Jag teg för att jag intalade mig själv att hatet bara var ett kvitto på att jag gör rätt.
Jag teg om hatet och fortsatte kämpa för människovärdet och jämlikheten. Jag teg för att ingen skulle tycka synd om just mig. Ty jag är inte ensam. Jag är bara en av tusentals som drabbas. Och som tiger.
Så alla de som råder dig att inte tala om det, ty då blir det bara värre – gör tvärtom. Tala om det! Det blir bara bättre.
Det insåg jag i våras när fasaden rämnade och blottade sårbarheten. Då kom kärleken i massor av människor som levt i aningslöshet. Då kom vittnesmålen från alla dem som bär sina ärr i tystnad. Och då kom insikten om att vi idag är flera och att solidariteten stärkts. En solidaritet som inte enbart inkluderar de egna.
Och då kom kraften och kamplusten tillbaka.