Netflix slappa skildring av den mytomspunna Jeong Kwan får Hateff Mousaviyan att längta efter en nyfikenhet bortom klyschorna.
Det är en tunn gräns mellan fascination och exotifiering. Även de godaste av intentioner kan hjälpa till att pollinera fördomar om andra kulturer och livsstilar. Med det sagt betyder det inte att man som enskild person inte ska få fortsätta att fascineras. Däremot får institutioner som media, skolväsende och reklambransch ett ökat ansvar när det kommer till att kontextualisera all denna fascination. Så har det alltid varit, och så borde det fortsätta vara.
Allt detta tänker jag på när jag ser avsnittet med sydkoreanska Jeong Kwan i den nya säsongen av Chef’s Table.
Sedan avsnittet släpptes i februari har det blivit något av en snackis. Detta för att Jeong Kwan, till skillnad från de övriga kockarna som porträtteras i Netflix-serien, inte driver någon restaurang. Sedan unga dagar lever hon nämligen som buddhistisk nunna i Baekyangsa-templet, beläget i ett naturreservat drygt 27 mil söder om Seoul. Där lagar hon mat till de andra nunnorna. Nätt, egenodlad, vegansk mat, utan vare sig lök eller vitlök, ty det sägs stimulera libidon för dessa självvalt sexlösa.
På senare år har Jeong Kwans sedesamma kokkonst blivit bucket list-material för många matintresserade i väst. Att de överhuvudtaget känner till Jeong Kwan beror på att stjärnkocken, tillika buddhisten, Eric Ripert har sett till att sprida hennes gospel för vinden. För att verkligen säkerställa att folk ska ta Jeong Kwan på allvar har Ripert flugit in henne till New York för exklusiva popup-middagar, tvingat New York Times-reportern Jeff Gordinier att besöka henne i sitt tempel och, vid upprepade tillfällen, jämfört henne med några av världens största kockar.
De västerländska matjournalisterna slukar förstås storyn om Jeong Kwan med hull och hår. Koreanska vardagligheter som te, soja och kimchi blir, som ni förstår, mer än bara te, soja och kimchi när det är den flintskalliga nunnan som har preparerat det. Ingen tycks märka hur mycket det hela liknar en Portlandia-sketch.
Ett typexempel på Kwans nyttiga smårätter. Bild: Netflix
Jag säger inte att Jeong Kwans mat inte är väldigt god, men det är något med hur parodiskt huvudlöst alla medverkande i Chef’s Table beundrar henne. Som om de inte på förhand kunde räkna ut att dessa nunnor åt gott och nyttigt där i naturreservatet. Kan de inte bara få göra det, utan att ett gäng skriande okritiska talking heads ska försöka upphöja deras blida tempelkrubb till skyarna?
Att ”konceptet” Jeong Kwan fungerar så väl ur en västerländsk synpunkt är föga förvånande. Vi tendererar fortfarande att gilla när saker är i samklang med sig själva, när kulturer vi i regel vet väldigt lite om är precis som vi förväntade oss att de skulle vara, när en buddhistisk nunna bekräftar allt vi någonsin har tänkt och trott om buddhistiska nunnor.
Återigen: det är inget fel med detta per se, men i längden kan det bli problematiskt för vår världsbild om allt som reproduceras om en given kultur bara fortsätter att visa upp samma sida av samma mynt som vi alltid har sett. Det är sånt här som får folk att tro att hela Afrika bor i halmhyddor, att hela Mellanöstern tar sig fram medelst kamel och att hela Latinamerika är en enda stor unison barfotakarneval. Där har vi det där med det ökade ansvaret för media, skola och reklambransch, igen.
Jag upplever den västerländska synen på ”det andliga öst” som särskilt onyanserad. Vi älskar fortfarande idén om Kina, Japan och Korea som okomplicerat zen i sina respektive förhållanden till religion. De är vad de alltid har varit. Never mind att man stegvis håller på att sekulariseras där också, eller att det länge har funnits en stark kritik mot uppburna helgon som Dalai Lama och Gandhi, eller att den Beijing-baserade robotmunken Xian’er har varit direkt epokgörande när det kommer till att förena religion med modern teknik.
Sånt här nås vi aldrig av.
Sushimästaren Jiro Ono. Bild: Press
Därför fann jag det uppfriskande att höra den svensk-japanske kocken Carl Ishizaki uttrycka sig någorlunda kritiskt mot sushigurun Jiro Ono (Agendasättarna Krog & Mat, #23). Den nu 91-årige Jiro, för den som inte känner till det, anses vara mästarnas mästare i sushigamet. 2011 blev han föremål för en populär dokumentärfilm vid namn Jiro Dreams of Sushi. Sedan dess har han åtgjutit någon slags rockstjärnestatus bland världens matintresserade.
Nog är han en skicklig yrkesman, menar Ishizaki, men någon förebild är han då knappast. Hur skulle han kunna vara det, när han bara närvarar på sin bäste väns begravning i 5 minuter och när han blankt skiter i sina barns uppväxt för att han har valt att enkom hänge sitt liv åt att laga bra sushi?
Det är första gången jag har sett eller hört någon ens tillnärmelsevis vilja pocka hål på myten om detta trilska sushigeni. Jag älskar det. Inte för att jag har någonting emot Jiro Ono som sådan, utan för att jag påminns om hur viktigt det är att då och då behöva ompröva sitt förhållande till etablerade ”sanningar” om andra kulturer.
För, så är det ju, att de allra flesta bär med sig en uppsättning fördomar och förväntningar om det ena och det andra utan att någonsin reflektera över varför de ser ut som de gör. Igen: detta är fullt mänskligt, särskilt med tanke på hur formbara våra tankemönster blir när vi lever i en så nära relation till media, skolväsende och reklambransch som vi gör, men det behöver inte betyda att det är sunt.
Jeong Kwan in action. Bild: Netflix
Tänk om de i Chef’s Table, hellre än att falla för frestelsen att berätta Jeong Kwans fina men samtidigt totalt väntade historia, istället hade hittat något som bröt mot gängse uppfattning om matlagande nunnor. Tror ni inte att det, och liknande handlingar, i längden skulle bidra till att vi blir mer nyfikna på vår omvärld?
Bara en tanke medan jag sitter här, fortsatt oimponerad av att Jeong Kwan lyckades laga något som varenda koreansk familj har lagat sedan tidernas begynnelse.
Läs även: "Den molekylära gastronomins inneboende snubbighet"
