Ursäkta? Vi måste prata om poddsociolekterna

Essy Klingberg 16:18 5 Jan 2021

Uttryck, intonationer och utfyllnadsord från poddar har fått pandemisk spridning bland dagens mediekonsumenter. Vad säger poddprofilerna om detta enorma inflytande på språket? Är det ett tecken på jagsvaghet när någon tar efter språket i en podd? Essy Klingberg har sökt efter svar. 

Allt oftare byter personer i min omgivning sätt att prata. För det mesta är förändringen knappt märkbar, men ibland är skiftet stort och sker på flera håll samtidigt. Ett tag var det Jonatan Unges hybridmål mellan stockholmska och skånska som var på allas läppar (Jag pratade en gång med en komiker som berättade att hans standup-special blivit omöjlig att klippa eftersom han upptäckt att han pratade och rörde sig som Jonatan Unge.) En gång i tiden var det Della Q:s surrande i-ljud som kunde höras på varje uteservering värd namnet. Att språket påverkas av massmedia är inte något nytt i sig, men det tycks ske i en aldrig tidigare skådad skala. 

Sommaren 2020 började den här iakttagelsen anta en allt mer olustig karaktär. När podcasten Ursäkta seglade upp på poddtoppen kunde uttryck myntade av radarparet Johanna Nordström och Edvin Törnblom plötsligt höras i vloggar och Instagram stories från hela landet. Duon säger “rackt av” istället för “rakt av”, “seluta” istället för “sluta” och inleder var och varannan mening med “Då vart man” eller “Nej men”. Podden har vunnit både folkets och influerarnas kärlek, och det märks på det svenska språket. Jag undrar vad upphovsmännen själva känner inför detta skifte, och kontaktar den minst upptagna halvan av duon, Edvin Törnblom, för att ta reda på varifrån uttrycken kommer. 

När började du märka av att folk pratade som du och Johanna?
– Men gud, det är så svårt att säga. Men det var väl i somras som, det låter så oödmjukt att säga, men det var ju helt… Alla började prata så. Linn Ahlborg började prata som oss på sin insta story, Bianca Ingrosso gjorde samma sak, hela hennes entourage gjorde samma sak. 

Men det är ju inte bara influencers, jag har sett att vissa manliga komiker har börjat kommentera som er på Instagram. De kan skriva ”skriker” under inlägg och så. Då vill man ju skriva ”Du skriker inte alls”. 
– Skämtar du? Det där är så sjukt. 

Jag har tagit fram några exempel så att folk som inte lyssnar på podden ska förstå hur det låter. 
– Ja, för det är verkligen ett problem, vem lyssnar inte? Nej, jag skoja. 

Ni säger ”rackt av” istället för ”rakt av”. 
– Det var Johanna som la till ”ck”. Men det var många som hade sagt rakt av innan, jag tror det var Linnéa Wikblad i PP3 eller Julia Frändfors som började. 

“Seluta” istället för “sluta”. 
– Det kommer från Pernilla Wahlgren i säsong ett av Wahlgrens värld. Hon la till ett ”e” mellan ”s” och ”l” för att betona: “Nej men se-luta”. Så det är också rackt av snott. 

“Då vart man” eller “Då var det jag som… “
– Det tror jag kommer från Ben Mitkus, när han blev dumpad och la ut en bild på sig själv och skrev “Då vart man dumpad”. Det blev ju ett meme sen. 

Att inleda meningar med “Nej men…” Det hör man i flera poddar, och i Bianca Ingrossos och Linn Ahlborgs vloggar. 
– Jag har alltid skrivit nejmen som ett ord, jag trodde det stavades så och använde det jättemycket. Sen tror jag det var Fredrik Söderholm som sa till mig att det bara var jag som stavade det så. Då började jag använda det mer och mer så: “Nejmen jag DÖR.”

Varifrån kommer er språkmelodi? 
– Alltså den grundar sig ju delvis i en jargong jag och en kollega och kompis hade när vi gjorde ungdoms-tv på Svt. Då började vi prata som om vi jobbade i butik. När vi satt och jobbade kunde vi säga: “Vill du ha kvitto på det? Påse?” Mitt i ett samtal. När jag och Johanna startade podden tror jag det blev en sorts skyddsmekanism när vi inte hade något att säga, då kunde man dra till med det tonläget som utfyllnad. 

Hur känns det att det fått så stor spridning? 
– Nej men det är jättekul, det är bara så roligt hur saker sprids. Det är många som skriver till oss att “Ja, jag får ju inte umgås med mina kompisar längre för att jag pratar så mycket som er och de tycker det är skitirriterande.” Och vi tyckte ju det först, när vi började märka av det. Folk skickade fyllevideos till oss där de sa “Då var det jag som…” Det tyckte vi var cringe, och då hade vi egentligen redan tröttnat på det. Men vi pratar ju fortfarande så själva, och det är ju en väldigt irriterande dialekt. Jag har också kompisar som sagt: “Ni måste verkligen sluta prata så.” Sen märker man att de pratar så själva, att det slinker in. Så de får väl för fan… Bestämma sig. 

Har ni skapat ett monster? 
– V-e-r-k-ligen. 

Ursäkta-svenskan är långt ifrån den enda poddsociolekten som fått stor spridning det senaste året. Min magkänsla säger mig att jag behöver hjälp av någon med expertkunskap för att kunna navigera på dessa djupa vatten. Jag kontaktar sociolingvisten Nathan Young för att ta reda på hur han ser på poddarnas inflytande över svenskarnas vardagsspråk. 

Har poddindustrin gjort att nya uttryck får fäste fortare? 
– Det korta svaret är ja. Att nya uttryck fortare får fäste beror på flera faktorer i samspel, en är att massmedierna blir mer skräddarsydda. Senmodernitetens utbud av poddar, Netlix-serier och Youtube-klipp har medfört helt nya möjligheter att anpassa vad du tar del av, då är det också mycket möjligt att den media man konsumerar präglas av en viss accent. I förlängningen blir det också en självförstärkande spiral: Den podd du väljer är redan troligtvis anpassad till din livsstil och ditt språk, och då förstärks påverkan från den konsumtionsstam du redan tillhörde. 

I flera poddar inleder folk ofta meningar med orden “Nej men…” Varför är det så? 
– ”Nej men” signalerar att nu kommer det viktiga. Det är ett sätt att skapa närhet med följarna: “Nu har jag pratat lite om de här produkterna som jag marknadsför, nej men på riktigt, den här makeupen är jättebra.” 

I humorpodden Ursäkta säger de ofta ”rackt av” istället för rakt av.

– Det kan handla om att rakt av har gått igenom det vi kallar för grammatikalisering. Det betyder att flera ord blir ett ord i talspråket, med syftet att utföra en specifik grammatisk funktion. Ett annat exempel på grammatikalisering är "du-vet": "Vi drog duvet som alla andra". Samma sak med "rakt-av", som då handlar om att bygga en allmän grund mellan talaren och samtalspartnern. I detta fall skulle det första a:et bli kortare och förlora betoning, vilket bidrar till att vokalen också blir ljusare. 

Andra mediepersoner använder dubbelnegationer som: “Det är inte omöjligt att” eller “Man blev inte direkt oglad”. Vad tror du det beror på?
– Dubbelnegationer används oftast för att försvaga sitt “commitment” till påståendet. Om man istället säger “Det är möjligt” eller “Jag blev glad” står man för det man säger på ett resolut sätt. Genom dubbelnegationen undviker man konflikt om samtalspartnern inte tycker samma sak. Men användandet av dubbelnegationer kan också handla om retorisk strategi. Om man vill ha möjlighet att visa sitt riktiga jag genom att prata rakt så måste man bygga en kontext där man ofta inte pratar rakt. En person som vanligen använder "ogärna" kan sedan använda "gärna" när han vill väcka uppmärksamhet på något viktigt. Raka yttranden får ett högre och ett specifikt marknadsvärde om de annars är glesa i podden.

Jag har en kompis som från en dag till en annan byter sätt att prata efter att ha lyssnat på en podd, är det ett tecken på jagsvaghet? 
– Språk är en känslig balansgång, som vissa är väldigt bra på. En del kan göra det sociala arbetet som krävs för att omgivningen ska acceptera anpassningen, då får man frikort att göra det. Men du kanske reagerar på att dina vänners förändrade språk inte känns autentiskt. Gränsen går nog vid en viss grad av medvetenhet, om det blir ett uppenbart val tror folk att man gör det för att spela en roll. 

Tillbaka till dubbelnegationerna. De tycks ha sina etymologiska rötter i Filip och Fredriks Nexiko-svenska. Morgonradioprofilen Fredrik Söderholm är en person som pratar en egen variant av Nexiko-svenskan, inte sällan med just dubbelnegationer. Genom morgonradioprogrammet Gott Snack har han det senaste året byggt upp en trogen lyssnarskara, som tycks ta efter och sprida vidare redaktionsmedlemmarnas sätt att prata.

Jag behöver prata med dig om det här med att folk pratar som poddarna de lyssnar på. 
– Det är så hemskt, nej men snälla. Det är så hemskt.

Du tycker det är hemskt?
– Det är lite beklämmande, att det ibland känns som att man sitter mitt i en Ursäkta-inspelning när man är på en middag. 

Intressant att du tar upp just Ursäkta. Men jag har också lagt märke till att folk börjat prata som er i Gott Snack. Har du lagt märke till det?
– Hm… Jag träffar ju inga människor utanför Gott Snack, så jag vet inte. Jo, men jag har sett att någon skrivit ”bing bong” någonstans. 

Det finns ju en del gemensamma drag mellan ert sätt att prata och Filip och Fredriks.
– Ja, vi är ju alla barn av samma språkfamilj. 

Ett gemensamt drag är det här med dubbelnegationer.
– Det är väl ganska dött va?

Nej, det har precis blivit folkligt. Men du menar att det är dött hos er?
– Ja, alltså jag tycker det känns dött. Men det är väl som med alla uttryck, att man använder det för att särskilja sig och känna sig som en del av ett sammanhang. Sedan när det blir för stort börjar man känna en aversion mot det. 

Okej. Men kommer du ihåg när negationer blev stort?
– Jag minns att vi hade ett moment om det i första säsongen av Alla mot alla, där Emil Persson skulle vara negationsnestorn och säga en mening fullmatad med så många negationer som möjligt. Deltagarna skulle reda ut vad nestorn sa. Han kunde säga: “Jag är inte motsatsen till opigg. Är nestorn pigg eller opigg?” 

Tror du att dubbelnegationen kan vara ett sätt för den som pratar att skapa distans till det som sägs?
– Just det, som en brasklapp. Att man tar avstånd från det. “Man är inte osugen på en lina” låter mindre problematiskt än “Jag vill ha ladd”. 

Där byter du ju också ut “jag” mot “man”. Tror du det kan vara ett sätt att markera att det är inte bara jag som säger det här, utan det är en allmän, universell, vilja?
– Ja, kanske. Men det är nog lite också som med ironi, att det är kul när man får tänka till lite. När språket blir en lek och man får vara lite mer på tårna. 

Har du lagt märke till att någon gäst anpassat sitt språk efter er?
– Ingen som jag kan komma på på rak arm. Men Oscar Zia sa att vi måste sluta kalla sex för “bing bong”. 

Känner du personligen att du lätt påverkas av hur andra pratar? 
– O ja, jag är ju en svamp, och vill känna tillhörighet. Man tar väl efter och härmar för att passa in. Så jag är ju likadan, jag har tagit till mig av ord som ”aura” och de andra Filip och Fredrik-orden. Nu är de en del av mitt vokabulär utan att jag tänker på det. 

Vad tycker du om att lyssnare anammar ert språk?
– Jag blir väl egentligen rörd och stolt. Det är ju något fint att folk tar efter. Men ibland får man ju känslan av att det dör när det inte längre är internt, för då finns det ju inte en skyddad grupp som man är en del av. Så det är väl en kluven känsla. 

Någon gång under 90-talet sa komikern Jerry Seinfeld att den största milstolpen i en humorkarriär är när folk börjar kopiera ditt sätt att prata. På den tiden var det en ouppnålig dröm för de allra flesta, idag tycks den inom inom räckhåll för varje person med ett ljudkort och en patreonsida.

Läs även: På spaning efter den stil som flytt

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 01, 2021.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!