Är samtidsmänniskan sämre klädd än någonsin? Och var hittar hon inspiration till sina fruktansvärda outfits? Essy Klingberg har försökt ta reda på svaret.
2020 har bjudit på en rad motgångar, men de största tragedierna har tveklöst varit cykelbyxornas, korsettens, maxiklänningarnas och de lågmidjade jeansens återkomst. En söndagskväll ser jag i mitt Instagramflöde att ännu en influencer avslöjat vad de senaste månadernas hemliga projekt egentligen handlat om. Det visar sig vara, håll i er nu, en egen klädkollektion. Jag klickar på länken, och möts av ett hav av stretchplagg i en design som bara av en mycket generös betraktare skulle kunna kallas egen, samt en rad formlösa och/eller croppade hoodies i monokroma färger. Jag klickar på en anonym off shoulder-tröja för att studera den närmare, och får genast veta att den sålt slut. Marknaden har talat: Detta är vad folk vill ha.
Jag stänger ner Instagram och är precis påväg att beställa en Uber till Västerbron, men hejdar mig i sista stund. Folk har i alla tider våndats över den goda smakens förfall, och det är knappast någon ny iakttagelse att mycket av det som kallas mode är fult. En modevetare skulle kanske rent av säga att det är modets uppgift att tänja på gränsen för vad som anses vara bärbart. Ändå kan jag inte skaka av mig känslan av att samtidsmänniskan är sämre klädd än någonsin.
Har barnarbetarna i Bangladesh förlorat sin fingertoppkänsla? Har influerarna fått för mycket makt? Har Xi Jinping rekryterat Tiktokprofiler med bedräglig stil som en del av sitt informationskrig mot väst? Det enda jag vet är att jag ingenting vet, men jag vill försöka förstå vad som händer med samtidens kollektiva stilkompass. Jag möter upp personen bakom det anonyma instagramkontot Trendspaningarna för ledsagning. Kontot slår fast vilka plagg som är inne och ute, och hon startade det när hon gick på gymnasiet. Nu är Trendspaningarna 20 år och en av de digitala modeauktoriteter som fått en hängiven följarskara. Jag vill veta varifrån dagens trender kommer, och även om jag är en lekman misstänker jag att det inte är från modetidningarnas uppslag.
När läste du senast en modetidning?
– Ja, det var… längesedan. Jag tror jag hade en prenumeration på Elle när jag var femton, men det var ett tag sedan. Jag öppnade en Åhlénsreklambilaga hemma hos min kompis nyligen, där hade de en guide för vad man skulle ha på sig i höst. Det var väldigt kul, för de vet ju inte alls.
Så varifrån kommer dagens trender?
– Det är svårt att säga. Även om folk idag hämtar stilinspiration från till exempel Tiktok är det en väldigt splittrad plattform, så det vore fel att säga att Tiktok ersatt modemagasinen, säger hon och fortsätter:
– Jag baserar ofta mina inlägg på vad jag ser folk ha på sig när jag är ute. Men jag går också efter vad jag ser på Instagram. Där försöker jag generellt tänka på vem man tycker är cool just nu, vilket är ganska svårt, för de är väldigt få. Det finns nästan inga coola svenska kändisar.
På tal om kändisar. Fler personer än någonsin verkar få göra egna kollektioner, så varför upplever jag att utbudet är så likriktat?
– Det är intressant, influencermodet är ju en sorts kategori för sig. Jag vet inte vem som började, men det gick väl hem i Los Angeles. Mycket av det som säljs är ju en variation på vad Kanye West gjorde 2015, och att det inte förändras tror jag har att göra med att folk fortsätter köpa det. Det hade säkert gått bra för mig också om jag släppt en kollektion med oversized mjukiskläder.
Även om influencermodet är likriktat säger Trendspaningarna att det ofta är svårt att urskilja en gemensam linje bland dagens trender, och att mikrotrender inom olika grupper kan vara både flyktiga och motsägelsefulla.
Jag såg att folk var väldigt oense om ditt inlägg om bootcutjeans, kan du berätta om det?
– Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Det började med att jag skrev att bootcut var ute, och folk blev så arga. Först på mig, sedan på varandra. Och jag fattar vad de menar: Bootcut är inne i vissa kretsar. Men hur ska jag förklara för en simpel följare att det är 2000-talsbootcut och inte Linn Ahlborg-bootcut? Säger hon, och suckar:
– Trenderna är nog mer splittrade idag än de var när Alex Schulman eller Fredrik Virtanen skrev sina inne- och utelistor.
Trendspaningarna tror att en del följare riskerar att bli hemmablinda när stilråden kommer från en tydlig personlig avsändare.
– Jag tror att folk idag kan se profiler som Alice Stenlöf eller Linn Ahlborg och tänka ”Hon är ju snygg, så hon har nog rätt”, eller ”Hon har ju många följare och sponsorer, så hon har nog rätt”. Men det fanns ett maktvakuum eftersom inget modekonto var anonymt, där kunde jag plocka upp pinnen.
Trendspaningarna understryker att den som vill hitta ett nyskapande utbud måste söka sig bortom samarbetskollektioner för Nelly.com. När jag frågar var man ska vända sig istället medger hon att det är svårt att ge konkreta tips.
– Alla second hand-butiker i innerstan har blivit psykotiskt dåliga, så jag skulle kanske tipsa om Stadsmissionen i Kungens Kurva med kilopris. Eller att shoppa mycket på Etsy.
Enligt Trendspaningarna finns kreativitet och uppfinningsrikedom bland dagens konsumenter, om man riktar blicken åt rätt håll. Det låter både rimligt och betryggande.
Men en del menar att modets kris är reell, och att den går hand i hand med modejournalistikens kris. Tidigare i år tecknade modeforskaren Philip Warkander en dödsruna över modet i tidningen Bon. Han skrev att tiden för epokgörande stilbrott är över, och att modet riskerar att dö med modetidningarna. Enligt honom förlorar kläderna sin dragningskraft utan modemedia som konstruerar kläderna som meningsbärande symboler. Men påståendet möttes av mothugg av skribenten Kristofer Andersson.
– Det är inte som att modetidningarna har förlorat sin relevans på grund av att kläderna har förlorat sin relevans. Det som har hänt är att företagen inte längre behöver tidningarna, de kan kommunicera direkt till sin konsument, säger han.
Kristofer säger att en avgörande skillnad idag är att det inte längre finns stora subkulturella rörelser som snabbt kan plockas upp av modehusen och massproduceras.
– Den sortens rörelser har tidigare ofta drivit modets utveckling framåt. Punken och grungen är ju två klassiska exempel som med tiden kommit att definiera en epok. Idag är ungdomskulturen mer uppdelad i mikrogrupperingar. Med det sagt, det är inte som att det inte finns några coola kids längre.
Men finns det inte en risk att de nya modeauktoriteterna på internet bara återspeglar det utbud och trender som redan finns? En tjej på Instagram som gör en egen kollektion har väl inte så mycket utrymme att vara en kreatör?
– Jag är osäker på hur mycket kreatör de modeskapare som hade visningar på Berns var. Jag kan inte släppa tanken att alla de som idag dödförklarar modet gör det för att de själva förlorar makt.
Men jag upplever ändå att det kommersiella utbudet i butiker just nu… Det är ju ändå fult?
– Det är ju en diskussion för sig, vad är egentligen fult? Varje gång någon sagt ”Jag gillar att klä mig tidlöst” har de tjugo år senare sett idiotiska och väldigt tidsbundna ut på bilder. Men elektroclashungdomar från 2003 ser fortfarande coola ut. Människorna som sprang runt och hade ”tidlös stil” däremot… Har du sett Seinfeld? De tyckte inte att de hade några speciella kläder på sig, men de ser dumma ut idag.
Seinfeld-ensemblen ser onekligen dumma ut idag. För mitt inre utspelar sig ett scenario jag gärna vill undvika: Mina ättlingar bläddrar igenom min Icloud-bildström efter min bortgång och hånar mig som vi idag hånar Elaine för hennes blazers.
Kristofers resonemang påminner mig om en outfit från Guccis höstvisning, som fått viral spridning eftersom den anspelar på en 00-talsestetik som fram tills nu känts daterad. På bilden syns en catwalkmodell vars outfit är förvillande lik en av skådespelerskan Ashley Tisdales röda mattan-looks från 2005. Guccimodellen bär en rosa klänning ovanpå ett par slitna blåjeans, och matchar detta med en lila virkad mössa och axelremsväska. Ashley Tisdale har tidigare varit stämplad som en illa klädd Disneyprofil, men hennes upprättelse inom modekretsar illustrerar tydligt att inne och ute är begrepp som står i växelverkande relation till varandra. Kanske är det säkraste modekortet att vara en kaotisk produkt av sin samtid?
Så modet tycks inte vara dött, även om konventioner upplösts och gamla institutioner står på sviktande mark. Den som försöker hejda utvecklingens framfart kommer bara göra sig själv till åtlöje, och den som undviker tidsbundna markörer kommer att hånas av sina barnbarn. Framtiden är här, och den enda säkra investeringen är en midjekedja och ett par låga jeans.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 11, 2020.
